Alla manus måste ha ett soundtrack

Det kommer alltid att börja med att jag hör en låt. Först vet jag inte om jag gillar den, men det är något som gör att jag behöver lyssna en gång till i hörlurarna. Om låten går in i ryggmärgen andra gången, det kan vara en melodislinga eller en textrad som sätter sig, brukar det sluta med att jag öppnar datorn. Bra låtar och album ger mig idéer som jag vill skriva ner.

När jag har hittat låten kan jag inte sluta lyssna på den. Jag skriver i fyra timmar i stöten och låter låten gå runt i lurarna lika länge. Det slutar med att det tjuter i öronen och att jag måste sticka ut och springa eftersom jag håller på att bli galen. Nästa gång jag sätter mig behöver jag samma låt igen. Blir inte fri.

Jag har mycket tydliga musikminnen från skrivandet av Mannen utan ryggrad, min debutroman. Jag stod på en flygplats och hörde en låt en städare spelade på sin radio. Då flög jag hem och visste vad boken skulle handla om. Samma sak med Kärleken passerade här en gång. Jag satt på ett café när personalen spelade en poplåt som golvade mig. En låt till varje roman. Jag vet aldrig när den kommer, bara att den måste göra det. Om jag skriver tio romaner har jag ett album med spretig inriktning.

Det spelar ingen roll vilka låtar det handlar om. Givetvis är det skämslåtar. Men det viktiga är att det blev två berättelser. Min poäng är att det blir inget skrivet förrän jag har hittat låten. Alla manus måste ha ett soundtrack. Och just det ja, igår när jag satt uppe sent och glodde på havet, då hörde jag en låt för första gången som nu håller på att krossa allt motstånd. Kanske blir det en fortsättning på Kärleken passerade här en gång, kanske något helt annat. Den som lever får se.

(Ursprungligen till bokcirklar.se)