Så har jag läst ut den, romanen av Avery Corman från 1977. Filmen såg jag någon gång under åttio- eller nittiotalet. Filmen är bra, Dustin Hoffman och Meryl Streep (och Justin Henry) är briljanta. Dock finns det en del saker i romanen som helt försvann i filmatiseringen.
Där filmen helt fokuserar på Teds kamp för att få behålla sitt barn, och självklart också på hans egna förvandling från oduglig förälder till något bättre, så har texten en dimension till, där man bättre begriper varför Joanna Kramer gör det hon gör.
Det är en genial berättelse och jag är glad över att jag läste den efter att jag själv skrev "Kärleken passerade här en gång." Flera personer har antytt att böckerna har likheter, och visst, det handlar om skilsmässa i båda berättelserna. Men det är också den enda likheten. Varför är jag då glad att jag inte läste boken innan jag själv satte mig ner och skrev? Jo, för att det är en oerhört drabbande berättelse som Avery Corman har skrivit, jag är övertygad på att min bok hade tagit intryck (och stryk) av att ha läst den innan. Den hade kanske blivit mindre min i sämsta fall.
Den här boken går att hitta billigt på Bokbörsen, om du vill. Jag tycker verkligen om berättelsen, men också språket i den, som om författaren bara har berättat sin story rätt upp och ner, utan några omvägar. Där hoppas jag att vi har en likhet, jag vill helst göra samma sak om jag kan.
Visst finns det en del passager som känns förlegade osv, jag stör mig på några personporträtt och beskrivningar som känns onödigt övertydliga. Men den oförfalskade kärleken som Ted känner för sitt barn finns närvarande i texten, hela tiden. Och trots att jag kunde berättelsen utantill, att jag visste hur det skulle sluta, satt jag ändå på toaletten på kontoret och fällde en tår. Eller två, kanske.
Där filmen helt fokuserar på Teds kamp för att få behålla sitt barn, och självklart också på hans egna förvandling från oduglig förälder till något bättre, så har texten en dimension till, där man bättre begriper varför Joanna Kramer gör det hon gör.
Det är en genial berättelse och jag är glad över att jag läste den efter att jag själv skrev "Kärleken passerade här en gång." Flera personer har antytt att böckerna har likheter, och visst, det handlar om skilsmässa i båda berättelserna. Men det är också den enda likheten. Varför är jag då glad att jag inte läste boken innan jag själv satte mig ner och skrev? Jo, för att det är en oerhört drabbande berättelse som Avery Corman har skrivit, jag är övertygad på att min bok hade tagit intryck (och stryk) av att ha läst den innan. Den hade kanske blivit mindre min i sämsta fall.
Den här boken går att hitta billigt på Bokbörsen, om du vill. Jag tycker verkligen om berättelsen, men också språket i den, som om författaren bara har berättat sin story rätt upp och ner, utan några omvägar. Där hoppas jag att vi har en likhet, jag vill helst göra samma sak om jag kan.
Visst finns det en del passager som känns förlegade osv, jag stör mig på några personporträtt och beskrivningar som känns onödigt övertydliga. Men den oförfalskade kärleken som Ted känner för sitt barn finns närvarande i texten, hela tiden. Och trots att jag kunde berättelsen utantill, att jag visste hur det skulle sluta, satt jag ändå på toaletten på kontoret och fällde en tår. Eller två, kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar