Foto: Boksmakarna (LÄNK)
Så här var det: Innan "Mannen utan ryggrad" blev antagen, så hann jag med att skriva två andra längre texter som var ämnade att bli böcker (tyckte jag). Bokförlagen var inte överens med mig om det och så här i efterhand finns det inget att säga om det, mer än att analysen var korrekt. Jag satt i månader och försökte skriva den där boken men snubblade hela tiden på formuleringarna, istället för att bara skriva ner det precis som det var. Jag var för ung också, för att ha något av substans att berätta. Men, det jag säger är att det ändå var värt det, att allt konstnärligt arbete syftar till att göra något tydligare och bättre, fast kanske på annan plats, under annan form, i en annan tid. Inget är givetvis bortkastat. Jag minns att jag hyrde undervåningen hos en överförfriskad dam i Jakobsberg, och satt nätterna igenom på en trasig pinnstol, böjd över min skrivmaskin (ja, en skrivmaskin, inte en dator) som var placerad på en överdimensionerad träkista där mina kläder låg i en hög eftersom det inte fanns någon garderob för mig att hänga dem i. Där satt jag och skrev en bok som kostade mycket oro och ångest och i slutändan inte blev något bra. Det var jag och redaktörerna överens om (efter ett tag), även om det sved i mig att behöva erkänna det. Som tur är kom rockmusiken och räddade mig; jag fick annat att tänka på i nästan åtta år och det var lika bra, för det var först efter det (långt senare efter det, för cirka fyra år sedan när bandet hade varit nedlagt i många år) som jag hittade min text. Första boken blev kanske onödigt självbiografisk, om nu en bok kan bli det, numera rör jag mig friare mellan dikt och verklighet. Det är hela poängen liksom, att få ljuga, skriva stora berättelser om precis vad som helst. Just precis nu har jag mitt skrivfria kvartal/halvår, när jag istället läser allt som intresserar mig och tankar nya idéer som kan vara bra inför framtiden. Jag har en diskussion med förlaget och min förläggare och redaktör om vad som bör ske, nu när Sverige får ta emot "Så länge du är min syster" i veckan. Jag vet inte, jag behöver inte veta. Inte ännu. Tror det är viktigt att göra just annat än att sitta på trasiga pinnstolar och bryta sönder ryggen, när underströmmen, vetskapen om vad en text ska handla om, ännu inte har tagit fart. Vi hörs. ///Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar