Du kallar det narcissism - jag kallar det rostig kärlek.

Z ligger på min säng och ser uttråkad ut. Jag kan inte förstå hur det har kunnat bli så här; att vi fortfarande försöker ha en relation, när ingen av oss egentligen orkar kasta in någon som helst entusiasm i förhållandet.

Jag menar: Vi är som två parasitsvampar som saknar ett träd, en värd att hänga oss fast i och suga näring ur, så vi måste parasitera på varandra. Det känns ohållbart.

Z bläddrar i ett gammalt fotoalbum, från en tid när folk faktiskt bar omkring på kameror i sina handväskor. Det blixtrade på festerna, vi var unga och dumma och gjorde vad som föll oss in. Jag lägger mig bredvid henne och tittar sorgset på några av bilderna. Jag var fri på den tiden tänker jag, fast säger givetvis inte ett ord om det, för då slutar kvällen - som så ofta - i katastrof.

"Du hade så roliga kläder på den tiden", säger Z. "Du gillade verkligen att gå omkring som en tivoliclown. Utan ironi."

"Sluta", säger jag.

"Jo, men på allvar. Det är ju jag som har fått dig att börja klä dig acceptabelt", fortsätter hon och har ett överseende drag över munnen som inte går att ta miste på.

"Du då", säger jag. "Vad hade du på dig första gången vi sågs?"

Jag frågar det och försöker se tvärsäker ut på att hon inte var så lyckad hon heller, men Z verkar inte gå på den lätta.

"Vad hade jag på mig? Minns du det?" säger hon.

"Nej", tvingas jag erkänna efter en svindlande stund. "Det kommer jag faktiskt inte ihåg."

"Jag visste det. Du är så jävla självupptagen. Men du kommer bergis ihåg vad du själv hade på dig, om jag känner dig rätt."

Jag tar ett djupt andetag. Det är sant. Jag minns min tajta, noppiga skjorta med stora kragsnibbar och med små fåglar på sig. Och de utsvängda jeansen. Jag erkänner det inte för Z, men hon fattar det ändå. Sedan tänker att den här kvällen bara kan gå åt ett håll, så jag kan likaväl skynda på helvetesfärden.

"Vad hade jag på mig då?" frågar jag.

Z flackar med blicken. Hon vet inte heller. Det är den bistra, ledsamma, fullkomligt tragiska sanningen. Hon vet inte, ingen vet. Ingen bryr sig, alla har slutat bry sig för hundra år sedan, men lik förbannat så ligger vi och bläddrar i ett fotoalbum och åldras sida vid sida, utan att ha någon glädje av det.

"Shit, vad ledsamt", fortsätter jag. "Ingen av oss kommer ihåg vad den andre hade på sig första gången vi träffades."

"Jag erkänner", säger Z. "Jag vet vad jag själv hade på mig, jag också. Men hur du såg ut, det har jag förträngt."

"Vi är extremt självupptagna båda två, så då passar vi väl för varandra?" försöker jag.

Det är inte menat som en utsträckt hand. Men något måste man ju säga när det blir för outhärdligt. Z tittar bedrövat på mig. För första gången ser hon trasig ut, vemodig, tillintetgjord och slagen ur balans - allt på samma gång. Och det inger hopp: kanske kan hon gå härifrån med värdighet och så behöver ingen ringa trettio samtal till den andre mitt i natten, eller ännu värre, Z behöver inte såga upp min ytterdörr med motorsåg eftersom hon vet att jag gömmer mig där inne.

Jag tänker att vi befinner oss på samma plats. På samma ensliga plats. Äntligen möts vi där. Det är nu Z ger upp och ger oss båda friheten tillbaka. Men då skiner hon upp.

"Nu minns jag!" säger hon. "Du hade den fruktansvärda skjortan med fåglarna. Hur fan kunde jag glömma det? Det måste vara en klassisk förträngning bara, eftersom du såg helt miserabel ut i den. Herregud alltså."

Och sen är det inte mer. Z ser så nöjd ut med att hon mindes. Hon är bättre än jag. Lite mindre självupptagen. Det här kommer jag få äta upp under lång tid framöver.