Jag vaknar upp i badkaret hemma hos Jennifer och det finns absolut ingen anledning till det, men det är bara att kliva upp och konstatera faktum: att någon har tappat upp vatten i badkaret när jag låg och sov där, kanske för att ta livet av mig, eller bara för att det var möjligt.
"Jennifer, har du några torra kläder som jag kan få låna?"
Hon tittar på mig med slöa ögon. Hon har inte sovit, som jag.
"Vad är klockan?" frågar hon.
"Kvart i sex."
Jennifer tittar ut genom fönstret, som för att avgöra om klockan är kvart i sex på morgonen eller på kvällen. Men jag tänker att ljuset utanför fönstret inte kommer att avslöja så mycket - det ser likadant ut vid den här tiden på dygnet, i oktober, oavsett om det är morgon eller kväll.
"Kolla i garderoben", säger hon. "Tror det kan ligga ett par jeans som du kan ta."
Det ligger människor i garderoben och sover. Jag kliver över dem och letar i det dunkla utrymmet efter något som liknar ett par jeans. En kille i ironisk mustasch verkar använda jeansen som huvudkudde, men det kan han glömma. Jag rycker bort byxorna under hans skalle, som dunsar i golvet utan att han vaknar.
Så byter jag byxor i hallen, drar av mig den våta tröjan på överkroppen och på en galge hittar jag en jacka som är för liten men ändå bättre än ingenting.
"Jennifer", ropar jag, "du måste till jobbet. Jag också. Kom så köper jag dig en kaffe nere på hörnan och ser till att du hamnar på rätt tåg."
Hon kommer faktiskt. Suckar och stånkar, men sätter på sig en kappa över sin fläckiga klänning (rödvin, köttfärssås) och följer med mig ut på gatan. Där pågår ett annat liv, människor rör på sig i hast, är fokuserade.
"Åh", säger hon. "Jag vet inte hur jag ska fixa att sitta i receptionen idag."
"Det problemet har du väl varje dag?"
"Jo, det förstås."
Jag får på henne på röd linje och ser hur hon lägger huvudet mot glasrutan. Kanske har hon svimmat när tåget lämnar perrongen, jag ser inte så noga. Själv går jag upp och på gatan igen och tar bussen över Västerbron.
Det blir svårt att förklara jackan för Z, men jag vet att jag måste försöka om livet är mig kärt.
"Jennifer, har du några torra kläder som jag kan få låna?"
Hon tittar på mig med slöa ögon. Hon har inte sovit, som jag.
"Vad är klockan?" frågar hon.
"Kvart i sex."
Jennifer tittar ut genom fönstret, som för att avgöra om klockan är kvart i sex på morgonen eller på kvällen. Men jag tänker att ljuset utanför fönstret inte kommer att avslöja så mycket - det ser likadant ut vid den här tiden på dygnet, i oktober, oavsett om det är morgon eller kväll.
"Kolla i garderoben", säger hon. "Tror det kan ligga ett par jeans som du kan ta."
Det ligger människor i garderoben och sover. Jag kliver över dem och letar i det dunkla utrymmet efter något som liknar ett par jeans. En kille i ironisk mustasch verkar använda jeansen som huvudkudde, men det kan han glömma. Jag rycker bort byxorna under hans skalle, som dunsar i golvet utan att han vaknar.
Så byter jag byxor i hallen, drar av mig den våta tröjan på överkroppen och på en galge hittar jag en jacka som är för liten men ändå bättre än ingenting.
"Jennifer", ropar jag, "du måste till jobbet. Jag också. Kom så köper jag dig en kaffe nere på hörnan och ser till att du hamnar på rätt tåg."
Hon kommer faktiskt. Suckar och stånkar, men sätter på sig en kappa över sin fläckiga klänning (rödvin, köttfärssås) och följer med mig ut på gatan. Där pågår ett annat liv, människor rör på sig i hast, är fokuserade.
"Åh", säger hon. "Jag vet inte hur jag ska fixa att sitta i receptionen idag."
"Det problemet har du väl varje dag?"
"Jo, det förstås."
Jag får på henne på röd linje och ser hur hon lägger huvudet mot glasrutan. Kanske har hon svimmat när tåget lämnar perrongen, jag ser inte så noga. Själv går jag upp och på gatan igen och tar bussen över Västerbron.
Det blir svårt att förklara jackan för Z, men jag vet att jag måste försöka om livet är mig kärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar