Dagens poeter, alltså.

Erik och jag sitter på Tranan och tittar ut på trottoaren, där människor hastar förbi, målinriktade och fokuserade på vart dom nu än ska. Erik ser enormt sliten ut. Bortdomnad. Genomtrött.

"Jag är helt slut", säger han. "Jag måste hem och sova."

"Vadå? Vi ska ju gå ut", försöker jag. Men jag hör ju att han aldrig kommer orka.

Erik vrider på huvudet åt mitt håll och himlar med ögonen.

"Det är en dag i morgon också", säger han.

"Det var en dag igår också", säger jag.

Och det har jag ju rätt i, inser Erik. För ett kort litet ögonblick så tror jag att han ska stålsätta sig och faktiskt följa med mig vidare. Men nej. Han skakar på huvudet. Sedan reser han sig från stolen och lämnar mig med notan.

"Jag hörde det där", säger servitrisen.

"Hörde vadå?" frågar jag.

"Att du försökte övertala din polare genom att säga att det var en dag igår också. Begåvat, tycker jag."

"Brukar du alltid spionera och tjuvlyssna på dina restauranggäster?"

"Jag håller på och skriver på en diktsamling. Om jag får, så vill jag gärna att den ska heta det var en dag igår också. Skulle det vara okej för dig?"

"Visst. Jag bjuder på det. Du skickar väl ett ex när den blir utgiven?"

Och det lovar hon att göra. Så river hon notan som tack för hjälpen och jag undrar om hon verkligen har mandat att låta gästerna äta gratis, men det behöver jag inte bry mig om, säger hon. Konstnärer gör som de själva vill.

"Har du fler diktsamlingar som behöver namnges så säg bara till", försöker jag.

"Hejdå, hjärtat", säger hon och försvinner ut i köket.

Och det är allt.