"Det är lätt att tappa tålamodet med svenska folket", säger Lilly en kväll när vi sitter på Östergök och generaliserar.
"Hur menar du?" frågar jag.
Vi brukar träffas och generalisera nån gång i månaden, Lilly och jag. Det är nog det vi är bäst på tillsammans. Man har vänner till olika saker, så är det bara.
"Jag ger mig inte in i diskussionen om folkets tv-vanor eller vad de äter på fredagkvällarna och så vidare, det är liksom att sparka in öppna dörrar. Jag tänker mer på den här okänsligheten som finns där ute, vad som är en social barriär som man inte bör gå över utan att be om lov."
"Jag fattar inte, men jag lyssnar."
"Det är som vanligt", säger Lilly. "Du är en god lyssnare med jag tror också att du har ett rätt lågt IQ."
"Nu är du elak", svarar jag.
"Det är bättre att du får höra det från mig än från nån annan."
"Tänker du komma till poängen?"
"Jag satt på bussen häromdagen och läste Tranströmer. Jag menar, det är väl en rätt tydlig signal om att jag vill vara själv? Eller? Och då kom det ändå fram en dåre, en överförfriskad man givetvis, och skulle kommentera att jag satt ensam på bussen och läste poesi."
"Det är väl på bussen man läser poesi? Tranströmer är ju poesins motsvarighet till Bruce Springsteens motorvägsrock?"
"Exakt! Den här överförfriskade snubben ville så klart inleda ett samtal och helst följa med hem och han tyckte att det var en bra idé att smäda Tranströmer när han ändå var igång."
"Vad hände?"
"Jag bad honom fara och flyga. Och vet du vad han säger då?"
"Tell me, please."
"Han sa: Låt aldrig någon som läser kass litteratur säga åt dig vad du ska göra med ditt liv."
Lilly och jag tystnar och begrundar detta. Vi inser ju att snubben, den överförfriskade, hade svårt att ta ett nej. Men han fann sig ändå snabbt, det måste vi ge honom, även om han tydligen inte gillade Tranströmer.
"Så du har tappat tålamodet med svenska folket, säger du?" fortsätter jag.
"Eller om det är dom som har tappat tålamodet med mig", svarar Lilly. "Jag vet inte."
"Hur menar du?" frågar jag.
Vi brukar träffas och generalisera nån gång i månaden, Lilly och jag. Det är nog det vi är bäst på tillsammans. Man har vänner till olika saker, så är det bara.
"Jag ger mig inte in i diskussionen om folkets tv-vanor eller vad de äter på fredagkvällarna och så vidare, det är liksom att sparka in öppna dörrar. Jag tänker mer på den här okänsligheten som finns där ute, vad som är en social barriär som man inte bör gå över utan att be om lov."
"Jag fattar inte, men jag lyssnar."
"Det är som vanligt", säger Lilly. "Du är en god lyssnare med jag tror också att du har ett rätt lågt IQ."
"Nu är du elak", svarar jag.
"Det är bättre att du får höra det från mig än från nån annan."
"Tänker du komma till poängen?"
"Jag satt på bussen häromdagen och läste Tranströmer. Jag menar, det är väl en rätt tydlig signal om att jag vill vara själv? Eller? Och då kom det ändå fram en dåre, en överförfriskad man givetvis, och skulle kommentera att jag satt ensam på bussen och läste poesi."
"Det är väl på bussen man läser poesi? Tranströmer är ju poesins motsvarighet till Bruce Springsteens motorvägsrock?"
"Exakt! Den här överförfriskade snubben ville så klart inleda ett samtal och helst följa med hem och han tyckte att det var en bra idé att smäda Tranströmer när han ändå var igång."
"Vad hände?"
"Jag bad honom fara och flyga. Och vet du vad han säger då?"
"Tell me, please."
"Han sa: Låt aldrig någon som läser kass litteratur säga åt dig vad du ska göra med ditt liv."
Lilly och jag tystnar och begrundar detta. Vi inser ju att snubben, den överförfriskade, hade svårt att ta ett nej. Men han fann sig ändå snabbt, det måste vi ge honom, även om han tydligen inte gillade Tranströmer.
"Så du har tappat tålamodet med svenska folket, säger du?" fortsätter jag.
"Eller om det är dom som har tappat tålamodet med mig", svarar Lilly. "Jag vet inte."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar