Min vän psykologen säger att det håller på att gå åt helvete med världen, och jag svarar att så illa kan det väl ändå inte vara men det kan det visst, säger han.
Det är så märkligt, för vi står båda två en bit utanför stan, på en klippa med vacker utsikt och ser allt det krispigt klarblå himlaljuset stråla ner över landskapet och mig fyller den synen med naturromantik och lyckokänslor, men min vän psykologen blir bara deprimerad av samma sak och det är oroväckande.
"Det finns alltid två sidor av ett mynt", säger han. "Summan av alla laster är konstant."
"Sluta upp med det där", svarar jag. "Det är inte roligt."
Och så får jag den där blicken som bara psykologer kan ge en, som berättar om att det verkligen inte finns ett smack som är roligt med det som sägs och hur kunde jag tro något sådant och den blicken får mig alltid att vilja svälja tungan i ren desperation.
Men världen håller på att gå åt helvete och det finns inget man kan göra åt det och då är det väl ändå bra att vi har varandra och är de bästa vänner, försöker jag, vänskap är ju ändå det som betyder något i det långa loppet. Kom igen nu. Titta på himlen bara, kolla hur ljuset hälls ned över träden där borta, det betyder att det strax är vår.
"Dessutom har jag en ny vårrock. Visst, jag är ytlig, men sånt gör mig glad."
"Fy fan, jag vill bara dricka vin", säger psykologen och jag blir ju livrädd att han pratar så där med sina patienter också och gör alkoholister av dem.
"Nu tänker jag sätta dig på media-diet", svarar jag strängt. "Inga tidningar, ingen tv eller radio. Vi dricker en satans massa vin ikväll, det är okej, men i morgon tar du tåget hem till din fina familj och så sätter du dig på golvet med barnen och legot och sen på måndag så ringer du dig sjuk och så är du hemma en vecka och ligger i fosterställning om du måste, men ingen media, hör du det? Det står bara en massa elände i tidningarna."
"Jag har köpt ett piano. Jag vill börja skriva musik."
"Okej, mister Stevie Wonder, kör på. Men ta inga patienter när du låter så här ömklig. Du drar ned dem i din skit."
"Jag gjorde bort mig i förra veckan med en patient", säger min vän psykologen. "Jag förvarar en akustisk gitarr på kontoret och plötsligt var jag bara tvungen att dra fram den och spela två låtar som jag skrivit själv för patienten."
"Gillade patienten dina låtar?"
"Nej."
"Okej, kompis. Nu går vi och dricker vin och så glömmer vi bort att vi har haft det här samtalet."
Det är så märkligt, för vi står båda två en bit utanför stan, på en klippa med vacker utsikt och ser allt det krispigt klarblå himlaljuset stråla ner över landskapet och mig fyller den synen med naturromantik och lyckokänslor, men min vän psykologen blir bara deprimerad av samma sak och det är oroväckande.
"Det finns alltid två sidor av ett mynt", säger han. "Summan av alla laster är konstant."
"Sluta upp med det där", svarar jag. "Det är inte roligt."
Och så får jag den där blicken som bara psykologer kan ge en, som berättar om att det verkligen inte finns ett smack som är roligt med det som sägs och hur kunde jag tro något sådant och den blicken får mig alltid att vilja svälja tungan i ren desperation.
Men världen håller på att gå åt helvete och det finns inget man kan göra åt det och då är det väl ändå bra att vi har varandra och är de bästa vänner, försöker jag, vänskap är ju ändå det som betyder något i det långa loppet. Kom igen nu. Titta på himlen bara, kolla hur ljuset hälls ned över träden där borta, det betyder att det strax är vår.
"Dessutom har jag en ny vårrock. Visst, jag är ytlig, men sånt gör mig glad."
"Fy fan, jag vill bara dricka vin", säger psykologen och jag blir ju livrädd att han pratar så där med sina patienter också och gör alkoholister av dem.
"Nu tänker jag sätta dig på media-diet", svarar jag strängt. "Inga tidningar, ingen tv eller radio. Vi dricker en satans massa vin ikväll, det är okej, men i morgon tar du tåget hem till din fina familj och så sätter du dig på golvet med barnen och legot och sen på måndag så ringer du dig sjuk och så är du hemma en vecka och ligger i fosterställning om du måste, men ingen media, hör du det? Det står bara en massa elände i tidningarna."
"Jag har köpt ett piano. Jag vill börja skriva musik."
"Okej, mister Stevie Wonder, kör på. Men ta inga patienter när du låter så här ömklig. Du drar ned dem i din skit."
"Jag gjorde bort mig i förra veckan med en patient", säger min vän psykologen. "Jag förvarar en akustisk gitarr på kontoret och plötsligt var jag bara tvungen att dra fram den och spela två låtar som jag skrivit själv för patienten."
"Gillade patienten dina låtar?"
"Nej."
"Okej, kompis. Nu går vi och dricker vin och så glömmer vi bort att vi har haft det här samtalet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar