Tänker på Virginia Woolfs uttryck: "Publicera dig inte innan du fyllt 30".
Hon menade att åren mellan 20-30 var en tunnel av intryck och att det var viktigare att leva än att skriva text med gigantisk verkshöjd. Att utsätta sig för textkritik för tidigt kunde vara förödande, sa hon.
Minns det där från litterär gestaltning, som jag gick, hur vi satt i grupper och samtalade om varandras texter, vilket var lärorikt, men inte livsavgörande. Visst, vi skrev och vi läste det året, men personligen så var det viktigare att flytta från mitt barndomshem och göra något helt annat, något eget som jag själv visste bäst. Så att säga. Att bygga livet på små framgångar och små misstag i en ny stad var det bästa jag kunde göra. Inte sitta och skriva dagarna i ända.
Jag stöter på tjugoåringar idag med lilla skinnväskan med lap topen i högsta hugg, på väg till sin kvällskurs i företagsekonomi och internationella relationer och jag tänker att det är bra att du utbildar dig och siktar på den där raketkarriären, men måste du ha så bråttom? Allt finns kvar, ingenting springer ifrån dig bara för att du tar ett sabbatsår och reser till Mongoliet och sover under stjärnorna ett slag. Tvärtom.
Publicera dig inte innan du har fyllt 30. Gör något annat i stället. Publicera dig sedan, när du känner dig klar med stjärnorna.
Min nioåring vill starta youtube-kanal och bli stor fort och få massor av följare och det är en balansgång det där, att försöka förklara att visst kan du starta en kanal men vad ska du fylla den med? Kalla mig gärna naiv, men jag är svag för innehåll.
Vem hade kunnat tro att ensamhet och tystnad skulle bli så mycket värt (för mig, åtminstone) ju längre tiden gick? Är det bara ålder? Jag sluter ögonen och ser stugan ute på Blidö framför mig, hur jag sitter vid köksbordet med värkande rygg och hamrar ned bokstäver.
Fortsättning följer.
/Peo
Hon menade att åren mellan 20-30 var en tunnel av intryck och att det var viktigare att leva än att skriva text med gigantisk verkshöjd. Att utsätta sig för textkritik för tidigt kunde vara förödande, sa hon.
Minns det där från litterär gestaltning, som jag gick, hur vi satt i grupper och samtalade om varandras texter, vilket var lärorikt, men inte livsavgörande. Visst, vi skrev och vi läste det året, men personligen så var det viktigare att flytta från mitt barndomshem och göra något helt annat, något eget som jag själv visste bäst. Så att säga. Att bygga livet på små framgångar och små misstag i en ny stad var det bästa jag kunde göra. Inte sitta och skriva dagarna i ända.
Jag stöter på tjugoåringar idag med lilla skinnväskan med lap topen i högsta hugg, på väg till sin kvällskurs i företagsekonomi och internationella relationer och jag tänker att det är bra att du utbildar dig och siktar på den där raketkarriären, men måste du ha så bråttom? Allt finns kvar, ingenting springer ifrån dig bara för att du tar ett sabbatsår och reser till Mongoliet och sover under stjärnorna ett slag. Tvärtom.
Publicera dig inte innan du har fyllt 30. Gör något annat i stället. Publicera dig sedan, när du känner dig klar med stjärnorna.
Min nioåring vill starta youtube-kanal och bli stor fort och få massor av följare och det är en balansgång det där, att försöka förklara att visst kan du starta en kanal men vad ska du fylla den med? Kalla mig gärna naiv, men jag är svag för innehåll.
Vem hade kunnat tro att ensamhet och tystnad skulle bli så mycket värt (för mig, åtminstone) ju längre tiden gick? Är det bara ålder? Jag sluter ögonen och ser stugan ute på Blidö framför mig, hur jag sitter vid köksbordet med värkande rygg och hamrar ned bokstäver.
Fortsättning följer.
/Peo
Awh precis så ensamhet och tystnad ,år av dem 4 textsamlingar senare ;) Tack för påminnelsen får se om det blir min tur snart.Oavsett tack för du leder vägen.Kram O.
SvaraRadera