Stryk dina metaforer och vinn över mig som läsare.

Jag bekänner mig till lärjungarna som tror på talesättet "storytelling beats beautiful writing every time", vilket i korthet översätts till att jag tror på bra historier före poetiska metaforer. Det är ju lite trixigt det där, för ett vackert språk kan absolut vara läsvärt, men inte utan sin grundhistoria, den som pågår och driver berättelsen framåt och får mig att undra hur det ska gå för våra kära karaktärer. Så: om jag måste välja - och nu måste jag det när jag skriver den här texten, för annars blir det ingen text - då väljer jag historien före språket.

Själv sysslade jag med att skriva vackert de tio första åren och gissa vad? Det blev inte ett smack skrivet i slutändan, eftersom jag satt med mening efter mening och vägde orden i min mun. Sedan var det någon som sa: Skriv precis som det var, bara. Det räcker. Och då testade jag det, med vetskapen om att jag alltid kunde skriva om det senare, göra det mer poetiskt, etc. Men det hann jag inte, för innan dess blev texten utgiven. Tji fick jag.

Återkommer till "Författaren i familjen", som jag läste ut igår. Jag ligger hemma i en man-cold dessa dagar (alltså en förkylning som är besvärlig, fast inte dödlig, men jag tycker jättesynd om mig själv) och mellan sovpassen så läste jag ut boken. Den har både berättelsen och språket, med överslag åt språket, skulle jag säga. En väldigt fin text om ett liv som inte riktigt vill sig.

Nu slumpar det sig så att det har blivit dags för Modiano. Jag är väl sist på honom, visste inte att han fanns innan de gav honom litteraturpriset. Har nu läst sextio sidor och är absolut inte övertygad. Men herregud, det är Paris och fyrtiotal, det räcker långt. (Även om det är brinnande krig och elände, inte alls romantiskt.) Han känns som en kille som helt har anammat vackert skrivande, men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Vårens boksläpp för mig personligen är annars Kim Gordons självbiografi. Jag har mycket höga förväntningar och tror helt klart att det kan vara nya Just Kids, Patti Smiths biografi, om ni minns? Säg bara New York och sjuttiotalet så är jag klappad och klar. Jag vet, det är fånigt romantiserande, men ändå, ta inte ifrån mig min sista dröm, snälla. Om jag vill läsa om punkscenen och Studio 54 och hur fattigt och eländigt allt var när Kim slog sig fram som rockstjärna på Manhattan, då får det vara så en vecka av mitt liv.

För övrigt har jag 440 000 tecken i ett dokument, som jag snart måste lämna ifrån mig till förlaget. Ingen punkscen där inte, inget New York eller rockstjärneliv. Och rätt lite beautiful writing också, faktiskt.

/Peo