Åker genom Sverige, sitter i timmar och stirrar ut genom fönstret, ser allt det vita, snön som ligger över hela landskapet och suddar ut varje gräns, jag vet inte om det är ett fält eller en sjö vi åker förbi i tvåhundra knyck. Och ärligt talat – det spelar så klart ingen roll. När jag ledsnar på att glo på allt det vita läser jag ”Författaren i familjen” och längtar till Frankrike, vilket jag gör alltmer ofta i dessa dagar. Det är inte som att jag ska emigrera (jag kan inte språket, jag gillar Sverige, mina barn skulle vägra, alla mina vänner finns här, etc.) men de franska romanerna får mig verkligen att vilja vara fransos, det erkänner jag.
Jag önskar mig precis vart som helst, eftersom det är stopp på toaletten i vagnen jag sitter och det har blivit översvämning där inne. Det rinner ut bajsvatten på golvet och ja, jag tror ni fattar själva att det finns bättre och sämre tågresor. Konduktören går runt och ger alla passagerare onda ögat, kanske för att han vet att det blir han som måste köra ner armen i toalettstolen och försöka få loss vad det än är som har fastnat. Jag gissar att tåget ska ner till Malmö igen, när de har släppt av oss på centralen. Och fyra timmar till med översvämning funkar inte, så därför får vi alla onda ögat. Det är en kollektiv bestraffning som faktiskt går att begripa. Att behöva bära hela världen på sina axlar, när allt man försöker göra är att kontrollera biljetter ombord på ett tåg, det kan lätt bli för mycket.
Killen bredvid mig kollar på en film med massor av pangpang i, jag sneglar och ser blodet flyta. Och jag sitter bredvid och läser roman och vi är rätt långt ifrån varandra i just den stunden. Han har dömt ut mig som kulturtomte och jag tänker på honom som….tja, jag vet inte. Det är bara dumheter, givetvis. Vem är jag att döma folk? Alla gör precis som de själva vill.
Ja, detta är mina simpla spaningar denna söndag. Ikväll hoppas jag sätta punkt för en längre berättelse. Häromdagen slog det mig att det kan väl en roman heta: ”Punkt.”
Så då kollade jag upp det och då visade det sig givetvis att någon redan hade skrivit en bok med den titeln. Herregud, aldrig får man vara briljant i fred.
/Peo
Jag önskar mig precis vart som helst, eftersom det är stopp på toaletten i vagnen jag sitter och det har blivit översvämning där inne. Det rinner ut bajsvatten på golvet och ja, jag tror ni fattar själva att det finns bättre och sämre tågresor. Konduktören går runt och ger alla passagerare onda ögat, kanske för att han vet att det blir han som måste köra ner armen i toalettstolen och försöka få loss vad det än är som har fastnat. Jag gissar att tåget ska ner till Malmö igen, när de har släppt av oss på centralen. Och fyra timmar till med översvämning funkar inte, så därför får vi alla onda ögat. Det är en kollektiv bestraffning som faktiskt går att begripa. Att behöva bära hela världen på sina axlar, när allt man försöker göra är att kontrollera biljetter ombord på ett tåg, det kan lätt bli för mycket.
Killen bredvid mig kollar på en film med massor av pangpang i, jag sneglar och ser blodet flyta. Och jag sitter bredvid och läser roman och vi är rätt långt ifrån varandra i just den stunden. Han har dömt ut mig som kulturtomte och jag tänker på honom som….tja, jag vet inte. Det är bara dumheter, givetvis. Vem är jag att döma folk? Alla gör precis som de själva vill.
Ja, detta är mina simpla spaningar denna söndag. Ikväll hoppas jag sätta punkt för en längre berättelse. Häromdagen slog det mig att det kan väl en roman heta: ”Punkt.”
Så då kollade jag upp det och då visade det sig givetvis att någon redan hade skrivit en bok med den titeln. Herregud, aldrig får man vara briljant i fred.
/Peo
"Jag önskar mig precis vartsomhelst" är så jävla strålande xxx
SvaraRadera