En perfekt melodi

Jag sitter i skymningen ute på balkongen och sällar mig till trubadurerna som bara måste plocka fram gitarren när värmen återvänder in över landet. Vi är några stycken, utspridda på balkongerna i bostadsrättsföreningen, som stämmer upp i sång och klinkar ackord och nynnar in sommaren. För mig är det Psalm noll noll av Jonathan Johansson som jag har tagit ut ackorden till och transponerat ner till D-dur för att överhuvudtaget kunna sjunga den utan att rösten ska spricka där på slutet i sticket. Grannarna under mig ställer ut grillen och jag försöker att inte störa dem, men middagssällskapet tystnar och det blir jättekonstigt när de vet att jag sitter en trappa upp och jag vet att de sitter en trappa ner, men jag vill inte gå in, jag behöver kvällssolen för att värma upp vinterkroppen som nästan gav upp i mars. 

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar
som aldrig blev av
och dom lögner vi levde
och stannade i
dom vi blev och dom
vi ville bli
alla tårar som ingen torka bort
och det underbara
så kort
dom som svek oss och dom
som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

"Jag tror på fullaste allvar att det där kan vara det bästa som har skrivits i en låttext", säger jag till M och hon nickar och så sitter vi där en stund tillsammans och gör ingenting. 

"Är det nu du säger att jag ska spela den låten på din begravning?" undrar hon. 

"Absolut", svarar jag. "Jag tycker den summerar upp vad det handlar om." 

"Kommer du ihåg vad du bad mig om för några år sedan? Vad du ville att det skulle stå på din gravsten?" 

"Yes, det gör jag. Här vilar en man som dog ensam, men han riskerade i alla fall ingenting. Eller hur?"

"Dör vi ensamma?" 

Den eviga frågan. Vi föds ju ensamma, så varför skulle vi inte dö lika ensamma? Det kan tyckas att jag är besatt av min egen begravning. Men vad vet jag om någonting överhuvudtaget? Jag säger till M att jag har ångrat mig vad det gäller inskriptionen, eftersom jag använde just den textraden i "Så länge du är min syster." Minns inte om det är William eller Betty som tycker att det skulle vara en dråplig inskription på deras pappas gravsten. Att aldrig riskera något, det är en sorglig tanke. 

"Ja, jag tror att vi dör ensamma", svarar jag till sist. "Men vi ses ju igen som två maskrosor i en skogsdunge, om det kan vara till någon tröst." 

"Sjung den igen", säger M. "Låt sången tysta allt annat, är du snäll."