Hon är borta nu.

Mitt hjärta gick sönder på perrongen en eftermiddag för tjugotvå år sedan, när jag blev tvingad att ta farväl av Linda som bodde på det där hotellet för poliser (!) i Sunderland och åka till min syster i London och bo på hennes soffa istället - eftersom Linda var färdig med mig.

"You´re a great guy", sa hon. "But...."

Jag höll goda minen hos min syster och gullade med barnen och spelade fotboll på gräsmattan och fick vin och stekar i ett par dagar och under hela den tiden så värkte bröstet av förlorad kärlek och en längtan efter att ta nästa tåg tillbaka upp till norra England och fortsätta den omöjliga romansen med polisen som inte ville ha mig.

Sen flög jag motvilligt hem till Stockholm och flyttade in på nästa soffa och M spelade lo-fi för mig på sin kassettbandspelare och jag insåg att man inte behövde spela sitt instrument särskilt bra för att starta ett band och så gjorde vi det tillsammans och höll på med det i en hel livstid (kändes det som) och sedan gick hjärtat sönder återigen när hela det äventyret var över och jag åter var ensam och utelämnad åt min egen fantasi.

"Herregud", säger jag svävande till Fredrika när vi tar en promenad i Hagaparken och berättar saker för varandra från ungdomen. "Först all denna ohållbara eufori som alltid måste följas av hjärtekross och tandgnisslan och att falla ned på knä och sedan resa sig upp igen och borsta bort smutsen från knäna och göra sig redo för nästa smäll."

"Mhmm", svarar hon. "det kallas för livet, har du hört talas om det?"

"Numera vet man ju att det går över. Att det passerar. Allt passerar."

Jag köper kaffe åt oss vid Koppartälten och så hittar vi ett litet bord i solen där vi kan se ut över den stora gräsgrytan som leder ned mot vattnet. Familjerna kastar frisbee och äter vattenmelon och hundarna snappar efter fjärilar i sommarvärmen.

"Jag blivit så rädd för smutsen på knäna så att jag har slutat utsätta mig för euforin", konstaterar jag med grötig stämma.

För en sekund så ser det ut som att Fredrika tänker klia mig bakom örat, som hon gör med sin hund när de kollar på tv tillsammans. Och sen gör hon det.

"Det går ett vägskäl här", säger hon, "mellan dem som vågar fortsätta försöka och de som lägger av och långsamt förvandlas till tomma skal."

"Kaffet smakar inte längre. Jag behöver något starkare."