Så hopplöst efter sin tid.

Gregers dotter har hunnit bli sexton år och jag är så trött på det där gamla alfahannesättet att vara, det som går ut på att med ett snett leende i mungipan skämta om att man som stolt farsa kommer att stå redo med hagelgeväret när flickan kommer hem med pojkvänner. Höhöhöhö fast utan det minsta höhöhöhö, om jag så säger. Om jag var lite modigare så skulle jag säga åt Greger att skaffa sig ett liv, men jag erkänner, jag är lite rädd för hagelgeväret, att han ska komma efter mig med det.

"Så igår presenterade hon Patrik", säger Greger. "Han är sexton han med och kör moped och har skäggfinnar."

"Jaha", svarar jag.

"Alltså, fattar du hur slappa handslag sextonåringarna av idag har?"

Här är det på sin plats att påminna Greger om hur sjukt mycket hasch han rökte vid sexton års ålder på skolgården när det ringde ut, och hur slappt hans eget handslag blev av rökat, jag vet nämligen, för jag var där.

Men. Hagelgeväret, om ni minns. Så jag säger inget.

"Vi åt en middag, jag gjorde i ordning en biff och pommes frites och så frågade jag ut honom."

"Du frågade ut honom? Du menar som ett förhör?"

Greger nickar på det där allvarliga sättet som gör att det är omöjligt att ta honom på allvar. Herregud, alfahannarna behöver snart gå en kurs i hur man uppför sig maskulint, annars är deras plats här på jorden hotad av andra som är redo att ta över.

"Hans mamma jobbar på bank och farsan har visst en tobaksaffär i Stureby. Patrik kör moppe och har inte funderat så mycket på vad han vill bli när han blir stor."

Suck.

"Du Greger, de är sexton, ungarna. De är väl huvudlöst förälskade och har nog med att hålla reda på allt som far genom kroppen. Slappna av."

"Efter middagen försvann de in på rummet och stängde dörren och sedan kom de ut nån timma senare och då fick jag en chock", fortsätter Greger.

"Varför då?"

"Patrik hade på sig Kickans jeans", fräser han. "Fattar du? Han. Hade. På. Sig. Hennes. Jeans."

"Allt är unisex nuförtiden", svarar jag. "H&M kommer inte kunna ha kvar sina pojk- och flickavdelningar så länge till. Du måste hänga med."

Greger blir röd i ansiktet när han tänker på sin dotters jeans som sitter på Patrik. Vi har att göra med en tickande bomb här, tänker jag, kan någon ringa nationella insatsstyrkan och be dem göra en räd? Skicka en bil, fort. Men Greger samlar ihop sig och spänner ögonen i mig. Han nickar sammanbitet, lägger huvudet på sned, ungefär som om han måste förklara något för en mindre begåvad varelse.

"För att få på sig Kickans jeans", viskar Greger med låg röst, "så måste han först ha fått av sig sina egna."

"Vafan, tror du tonåringarna stänger in sig på rummen och knypplar?"

Greger blir om möjligt ännu rödare i ansiktet. För ett ögonblick är jag säker på att han tänker flyga på mig och krama livet ur mig.

"Knypplar?" skriker han åt mig. "Vad är det är kodord för? Är det nåt nytt skit som ungarna sysslar med som inte går att kalla för sitt rätta namn."