AKTUELL
BLOGGCAST – PAPPASNACK
Välkommen till en bloggcast om aktuella ämnen, temporära sanningar, löjliga
små bagateller och allt annat som faller oss in. Oredigerat och spontant.
Välkommen att delta.
Tjena Peo. Jag är pappa! För första gången och det är en otrolig känsla.
För exakt 18 dagar 8 timmar och 3 minuter sedan blev allt annorlunda.
Så känns det i alla fall. Vissa skulle säkert säga att livet blir större men än
så länge har det förminskats kraftigt. Allt fokus ligger på den
nyanlände. Vad vill han ha? Är han hungrig? Mår han bra? Är han varm? Det finns
inget slut på frågor som går att ställa och ändå sover han 16 till 18 timmar av
dygnet men fokus kvarstår. När kommer han vakna?
Jag vill ständigt ha honom i mitt blickfång och även nu när jag skriver
finns han i mitt yttre synfält, jag är redo att rycka ut vid minsta knorrande
för att se så han har det bra. Nu gnyr han, jag vet inte vad det betyder, har
sällan känt mig så hjälplös och det får mig att tänka på kommunikation. Utan
ord måste man göra sig hörd på andra sätt för att föra fram sin vilja till
omgivningen. Min bebis skriker eftersom han inte har lärt sig orden än och
låter mig veta att han behöver något, när språkförbistringen är övervunnen får
han den omsorg han söker och är nöjd. Detta är något vi borde ta mer fasta på i
andra sammanhang. Människor skriker när deras andra möjligheter till
kommunikation är uttömda för att få sina behov tillgodosedda, men när de är
vuxna tittar vi bort. Då får man klara sig själv, man har ett eget ansvar.
Varför?
Låt kärleken bara ta över ditt liv, låt alla känslor ramla över dig och
krossa dig och göra dig till en ny människa, Magnus!
Det är en skälvande tid där i början, när man knappt vet vad som är fram
och bak på ungen och måste lära sig allt från scratch och på BVC säger de att
allt är normalt, vad man än frågar om, och det känns kanske tryggt, men
herregud, kan verkligen allt vara normalt? (SVAR: Ja.)
Några grundläggande tips till dig, Magnus:
Mata aldrig barnet med blåbärsgröt när du har ljusblå kostym på dig (en
händelse hämtad ur verkligheten, även skildrad i VARA FRANK.)
Alla eventuella arga tankar som kommer nattetid när du inte får sova gills
inte.
”Projekt”, såsom generationsromaner, verandor eller bygga vinkällare,
undanbedes. Spara på dina krafter.
Och det fjärde rådet, och troligen det viktigaste: Lyssna inte på några
beskäftiga råd från dryga jävlar som tror att de vet hur allt funkar.
Du får uppdatera oss här på Oansenligt, vi är många
som kräfver att få veta hur det går. Jag undrar ju t
ex om du ens kommer palla att läsa böcker nu? Jag menar, litteraturen pockar på
uppmärksamhet. Just nu läser jag ”Mannen som slutade ljuga”, den kom för ett
par år sedan och handlar om rötan runt Tomas Quick och hur allt som kunde gå åt
helvete gick åt helvete. Mitt sociala patos ökar inombords, jag trodde jag hade
resignerat och bara konstaterade att världen är som den är. Men hela den
historien är så sjuk så sjuk så sjuk och för att använda seriemördarspråk
(apropå Quick), så borde nog några huvuden få rulla.
Hörs.
/Peo
Herregud! Klockan är fyra på morgonen och endast tomten är vaken, och hans
son. Hans son är också vaken. Givetvis. Vem skulle annars vara vaken den mest
okristliga av tider om man redan gått och lagt sig? Jo Jack, det underbaraste
lilla krypet på jordklotet som får mina revben att vibrera sönder av
kärlek när medelålderspumpen misstar faderskänslor för ungdomskärlek och tror
jag ska överleva en puls på 220. Men tydligen så är det precis det som behövs
för att kliva upp klockan fyra för att trösta och stoppa om, stoppa om och
trösta, hålla i famnen och trösta, trösta och hålla i famnen, stoppa om,
famnen, trösta, stopp, famn, om, zzzzzzzzzz. Jack gillar att sova på dagen,
pappa på natten, vår första konflikt. Det är helt underbart och oförståeligt.
Det bästa är om inget funkar när jag vaggar omkring som en zombiepingvin i
sovrummet, då måste jag väcka hans mamma. Det finns alltid en möjlighet att han
är hungrig och det måste kontrolleras. Jag petar på henne och viskar: ”Pssst,
han är hungrig. Här, ta honom” och jag lämpar över det skrikande knytet, hasar
mig runt sängen och faller i djup dvala före jag träffat kudden. Vad som händer
sen vet jag inte men om han inte var hungrig blir det en tyst frukost. Om inte
Jack är vaken, då kan det bli livat.
Just denna arla morgon somnar han och jag får möjlighet att sätta mig i
lugn och ro vid datorn och svara dig, något jag naturligtvis hade planerat att
göra redan igår men någonstans från den tanken till nu måste jag klivit genom
ett maskhål och förflyttat mig framåt i tiden för jag förstår inte vad som
hände. Eller går tiden snabbare när man har fått barn? Det verkar ju vara lite
av ett parallellt universum det där med att vara förälder så då verkar det ju
rimligt med ett eget tidsförlopp, tråkigt bara att man inte fick mer tid, det
hade man behövt. Det är fascinerande hur en dag bara kan försvinna utan att man
gjorde något mer än försökte hålla sitt barn vid liv, och en bra dag är när man
lyckas. Egentligen borde man ju uppleva att man har mer tid eftersom man aldrig
sover men det gör det bara ännu svårare att få något gjort. Här tycker jag att
Evolutionen har misslyckats i utvecklingen för pappan. Tydligen behöver mamman
inte sova lika mycket efter att hon fått barn för att fungera precis som hon
ska, och här kan man ju ändå förstå att evolutionen har tänkt till. Gravid,
föder barn, behöver sova mindre. Logisk slutledning, underbyggd av miljoner år
av empiri. Men pappan då? Vi förväntas vara lika delaktiga som mammorna men med
effektivt färre timmars sömn eftersom vi inte har fått
Evolutionens gunst. Detta är en jättemiss som kommer leda till mänsklighetens
snara undergång, inte på grund av sömnbrist, utan de usla beslut man tar när
man är trött. Det är ju inte konstigt att världen ser ut som den gör när män
med sömnbrist tar de flesta besluten. Eller så är det Evolutionens bidrag i
kampen för ett jämlikt samhälle. Det är dags att ge kvinnorna mer makt och låta
männen sova. Världen behöver det.
Inatt försökte jag komma på ett smart sätt att hålla Jack så att jag skulle
kunna läsa samtidigt som jag vinglar runt med honom i vårt dunkla sovrum. Jag
behöver alltså ett bra grepp som gör att jag kan läsa samtidigt som jag kan
hålla koll på lillkillen, gärna slippa gallskrik i örat och på något sätt få
ljus på texten utan att störa honom. Spontant funderade jag på pannlampa men då
måste jag snegla jävligt mycket så att han inte får ljuset rakt i ögonen. Jag
är desperat för jag vill gärna veta hur det går för Frank Bascombe i Som landet
ligger. Det blir mitt tips, läs Richard Ford.
Hjälp!!
En sak måste jag avslöja för dig, Magnus: Gräset är alltid grönare på alla
andra platser än just den du befinner dig på. Den som säger annat, hen ljuger.
Livet pågår ALLTID någon annanstans. Eller annorlunda uttryckt: Det är
alltid någon annan som sover när du inte gör det, eftersom du är
småbarnsförälder – ditt första barn dessutom – och som ligger där med ansiktet
nedtryckt i huvudkudden och trynar för fullt och den personen drömmer säkert en
våt dröm som grädde på moset och vaknar upp mitt i en orgasm och gråter av
lycka.
Folk fattar inte hur bra dom har det. Fy fan. Ska det behöva vara på
det här viset? Livet är orättvist!
Men vänta nu. Plötsligt slår det mig att också DU en dag och hundra år
kommer att vara den där andra människan med huvudet nedtryckt i kudden, och som
strax skall vakna upp mitt i en orgasm. Och då är det minsann en ny
småbarnsförälder som behöver tröst.
Kanske hittar den småbarnsföräldern hit till Oansenligt och läser den här
texten och så går allt bara runt runt runt och börjar om igen.
Man vet aldrig.
/Peo
Hitta fler samtal på oansenligt.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar