Estradören & jag.

Det tog så många år att ställa in den moraliska kompassen och när du väl var framme vid målet så visste du inte vad du skulle göra med all kunskap.

"Jag kan ju inte leva om mitt liv", konstaterade du.

"Du kan föra över kunskapen på dina barn så att de inte behöver göra samma misstag", svarade jag.

"Vadå för misstag? Jag har inte begått några misstag."

Hur du lyckades ställa in den moraliska kompassen utan att begå några misstag, det förstod jag inte, men jag tänkte att det var något nytt som du lärt dig ute i Europa på dina resor.

"Min kompass snurrar bara runt runt", sa jag. "Som om jag befann mig inuti Bermudatriangeln."

"Du har levt halva ditt liv. Du borde ha kommit längre", sa du.

Det var sant. Jag stod still. Utvecklades inte längre. Hade inget mål. Stockholm kändes mer främmande nu, än för tjugo år sedan när jag först kom hit. Ingenting blev enklare med åren, inget som betydde något.

"Meningen med livet är fortfarande att lida", sa du. "Precis som din lärare på teaterutbildningen sa till dig för tjugofem år sedan."

"Jag trodde inte på det då och det gör jag fortfarande inte."

"Så blev du aldrig skådespelare heller", sa du.