Det är märkligt och borde inte kunna hända, för klockan är för lite, det är för tidigt i gryningen. Ljuset ligger på från sidan mot kyrkväggen vid Odenplan; solen har ännu inte kommit tillräckligt högt ovanför hustaken och det mesta ligger fortfarande i skugga. Jag kommer cyklande nerför backen mot Sveavägen när jag får syn på henne. Det kan inte vara någon annan. Så bromsar jag in och hon slår upp blicken.
"Jag har inte sett dig på femton år", säger jag. "Och sen är du ute och traskar helt själv på gatorna innan alla andra."
"Du då", svarar hon.
"Jag måste numera. Måste ha pengar."
Jag frågar hur det är med henne och hon svarar att hon lyckades ta sig bort från Helsingborg, bort från han som slog henne, hon tog barnet med sig och han lämnar dem ifred. Hon har börjat om. Jag minns att hon pratade om att hon behövde fly redan på den tiden, när vi stod ute på balkongen på en fest och tittade på fyrverkerierna, att hon inte kunde stanna, att allt var förbrukat och jag försökte ta in det hon sa men sedan vrålade folkhopen skåååååååål och överröstade mina tankar och då var ögonblicket borta.
"Jag ville hoppa från balkongen den gången", säger hon.
"Det är jag glad för att du inte gjorde."
Hon trycker en papperslapp i näven på mig med hennes telefonnummer och jag kramar om henne och säger lycka till utan att kunna precisera vad jag menar. Sedan cyklar jag vidare och när jag kommer fram till jobbet och hänger av mig rocken, så letar jag efter lappen i fickan. Jag tänker att jag ska höra av mig och fråga om det är något jag kan göra. Men papperslappen ligger inte där längre, jag måste ha tappat den ute på gatan och sedan glömmer jag bort det för jag har inte min rapport i ordning inför mötet jag måste rusa på och sedan försvinner dagen utan att jag hinner tänka mer på det.
Och varje morgon, tidigt i gryningen, cyklar jag samma väg som alltid. Men jag ser henne aldrig mer igen.
"Jag har inte sett dig på femton år", säger jag. "Och sen är du ute och traskar helt själv på gatorna innan alla andra."
"Du då", svarar hon.
"Jag måste numera. Måste ha pengar."
Jag frågar hur det är med henne och hon svarar att hon lyckades ta sig bort från Helsingborg, bort från han som slog henne, hon tog barnet med sig och han lämnar dem ifred. Hon har börjat om. Jag minns att hon pratade om att hon behövde fly redan på den tiden, när vi stod ute på balkongen på en fest och tittade på fyrverkerierna, att hon inte kunde stanna, att allt var förbrukat och jag försökte ta in det hon sa men sedan vrålade folkhopen skåååååååål och överröstade mina tankar och då var ögonblicket borta.
"Jag ville hoppa från balkongen den gången", säger hon.
"Det är jag glad för att du inte gjorde."
Hon trycker en papperslapp i näven på mig med hennes telefonnummer och jag kramar om henne och säger lycka till utan att kunna precisera vad jag menar. Sedan cyklar jag vidare och när jag kommer fram till jobbet och hänger av mig rocken, så letar jag efter lappen i fickan. Jag tänker att jag ska höra av mig och fråga om det är något jag kan göra. Men papperslappen ligger inte där längre, jag måste ha tappat den ute på gatan och sedan glömmer jag bort det för jag har inte min rapport i ordning inför mötet jag måste rusa på och sedan försvinner dagen utan att jag hinner tänka mer på det.
Och varje morgon, tidigt i gryningen, cyklar jag samma väg som alltid. Men jag ser henne aldrig mer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar