Jag hörde tydligt dina hjärtslag, mitt i natten. Rummet låg i mörker. Vi hade gått och lagt oss tidigt för att slippa prata. Det fanns ändå inget på teve som kunde tysta våra tankar, men kanske skulle det gå att somna in, domna bort, slippa gå djupare. Det var en fåfäng förhoppning.
Konturerna av ditt ansikte, bara några centimeter bort, men givetvis ändå ljusår av avstånd. Det fanns en tid när jag skulle ha gått ett helt liv för dig. Sedan kom räkningarna i vägen, de jag var tvungen att betala och de jag aldrig lyckades betala. Nu låg vi bredvid varandra, jag lyssnade på hur du andades, på samma sätt som tusentals människor före mig har legat och lyssnat på sin älskade, i glädje, i sorg, i vanvett. Det fanns inget unikt i oss. Av någon anledning gjorde den insikten mig alldeles lugn.
Min kavaj hängde över stolen vid skrivbordet. Om några timmar skulle jag kliva upp ur sängen, innan det skarpa morgonljuset, ta på mig byxor och kavaj och sätta mig i bilen och åka till kontoret. Jag visste att vi inte skulle prata innan dess, du sov, jag ville inte väcka dig, trots att det värkte i mig av sorg. Tystnaden skulle fortsätta länge, det fanns ingen tid, det hade det aldrig gjort. Jag såg mig själv i fågelsperspektiv, såg vem jag blivit under de här åren, vem jag hade önskat att jag skulle bli, såg misslyckandet. Det fanns så mycket att skylla på; alla förmildrande omständigheter jag använt mig av för att slippa göra något. Egentligen. Allt var låtsashinder, ingenting gällde längre. Därför kunde jag inte ligga kvar.
"Du", sa jag. "Hör du mig?"
Jag viskade i ditt öra. Mina läppar nära ditt öra.
"Jag vet inte om du hör mig. Jag går upp nu och åker till jobbet."
Du rörde på dig, sov fortfarande, jag ville egentligen inte väcka dig ur sömnen.
"Ring mig senare, älskade, jag vet inte när jag kommer hem igen."
Kanske nickade du. Jag klev upp, klädde på mig och gick därifrån. Fick skrapa rent rutorna från den sista frosten. Bilen startade direkt och en minut senare satt jag bakom ratten och grät vid ett rödlyse.
Konturerna av ditt ansikte, bara några centimeter bort, men givetvis ändå ljusår av avstånd. Det fanns en tid när jag skulle ha gått ett helt liv för dig. Sedan kom räkningarna i vägen, de jag var tvungen att betala och de jag aldrig lyckades betala. Nu låg vi bredvid varandra, jag lyssnade på hur du andades, på samma sätt som tusentals människor före mig har legat och lyssnat på sin älskade, i glädje, i sorg, i vanvett. Det fanns inget unikt i oss. Av någon anledning gjorde den insikten mig alldeles lugn.
Min kavaj hängde över stolen vid skrivbordet. Om några timmar skulle jag kliva upp ur sängen, innan det skarpa morgonljuset, ta på mig byxor och kavaj och sätta mig i bilen och åka till kontoret. Jag visste att vi inte skulle prata innan dess, du sov, jag ville inte väcka dig, trots att det värkte i mig av sorg. Tystnaden skulle fortsätta länge, det fanns ingen tid, det hade det aldrig gjort. Jag såg mig själv i fågelsperspektiv, såg vem jag blivit under de här åren, vem jag hade önskat att jag skulle bli, såg misslyckandet. Det fanns så mycket att skylla på; alla förmildrande omständigheter jag använt mig av för att slippa göra något. Egentligen. Allt var låtsashinder, ingenting gällde längre. Därför kunde jag inte ligga kvar.
"Du", sa jag. "Hör du mig?"
Jag viskade i ditt öra. Mina läppar nära ditt öra.
"Jag vet inte om du hör mig. Jag går upp nu och åker till jobbet."
Du rörde på dig, sov fortfarande, jag ville egentligen inte väcka dig ur sömnen.
"Ring mig senare, älskade, jag vet inte när jag kommer hem igen."
Kanske nickade du. Jag klev upp, klädde på mig och gick därifrån. Fick skrapa rent rutorna från den sista frosten. Bilen startade direkt och en minut senare satt jag bakom ratten och grät vid ett rödlyse.
Åh. Bara åh.
SvaraRadera