bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla

Jag hade lovat mig själv att aldrig börja en text med ordet jag och nu gör jag ändå just det. Som om ingenting kan få vara heligt; alla löften är till för att brytas, gränserna suddas hela tiden ut, förflyttas åtminstone. Eller försvinner helt och hållet. April tävlar med sig själv om vilken av veckorna som lyckas gå mest i grått, väderguden har inte tagit semester, hen har avlidit, somnat in stilla i sin molnsäng, lämnade mänskligheten i sticket, allt detta som vi visste skulle hända till sist, det var bara en fråga om när.

Jag orkar faktiskt öppna morgontidningen och konstatera att fördumningen fortfarande pågår, men istället för att sjunka ner i det träsket öppnar jag min roman av Yates och fortsätter mitt i en mening jag aldrig avslutade innan ögonen föll ihop sent igår. Yates inger hopp. Och så dimper det in ett mejl i inkorgen med ett tips om Young Galaxys senaste och visst lyssnar jag ett tag, undrar lite vad de vill med alltsammans och min dotter lägger pussel på golvet och äter äppelklyftor och jag frågar om hon vill att jag ska göra lunch och hon svarar nej.

Igår kände jag suget för första gången på flera månader, att rita upp en ny historia inuti huvudet, det fanns en vilja igen att berätta. Den försvann i sista redigeringen men jag var aldrig orolig, det har jag aldrig varit för just det, den lusten återvänder alltid. Det är märkligt egentligen, för jag är en orolig själ som gruvar mig för det mesta, ligger lätt sömnlös och grubblar, men aldrig över om skrivarlusten ska återvända eller inte, det behöver jag inte, det vet jag att den gör. Så jag stod i trängseln på tunnelbanan och slutade irritera mig på gubben med för mycket parfym på sig och så kände jag det; att viljan var där igen. Det var ett trevligt återseende av en gammal vän kan man säga, jag sprudlade inte av glädje, men jag hälsade vänligt på känslan och gjorde plats för den inuti mig.

Men för helvete säger alla jag känner. Inte en gång till, inte nu. Jag försvinner så fullständigt bort, upp i texten i cirka fyra månader när det händer, jag är inte längre närvarande och jag vet att det frestar på, jag vet det, men för helvete svarar jag, det blir bra, det blir ju något och den snurrar i konversationen kommer vi alltid att ha. Så är det bara.