Tomgångskörarna satt i sina bilar på gatan, i solskenet, lyssnade på radio, vevade ner rutorna, någon tände en cigarett, ljuset var stort och vitt och vidöppet och du fick kisa med ögonen för att överhuvudtaget kunna se något till en början.
Det var fortfarande morgon och sömnen hade precis lämnat kroppen. Du klev ut på gatan och visste att du hade åtta timmar innan sorgen och ångesten återigen skulle ta över och bedöva dig, hamra ner dig i soffan, göra dig oförmögen att tänka på något annat än tystnaden och natten. Din cykel stod parkerad där du lämnat den, ingen hade stulit den under natten, kanske var den för rostig för att någon skulle vilja ha den. Till och med fyllona rakt över gatan, på uteserveringen som öppnat upp i vårljuset, hade bättre cyklar än vad du hade.
Äntligen avslutade du dagboken som dramatikern skrev, han använde fem år till att skriva den, du behövde mer än ett år för att läsa den. Det gick inte fortare, det var så mycket ord, så många omtagningar och allt var viktigt. Men nu var det gjort och du visste att den boken förändrat dig i grunden. Frågan var hur du skulle kunna omsätta dina nya lärdomar till något eget, något som betydde allvar.
Du såg ett skrivbord i en antikaffär som du visste skulle kunna ge dig en ny roman. För en utomstående verkade det säkert naivt, men du visste att det var sant när du satte dig framför det. Som om möbeln talade till dig.
"Ibland är det så", sa du till I. "En möbel kan tala till dig. Ett par skor också. Ibland är det bara helt riktigt, du behöver inte kämpa emot."
Hon visste vad du menade och hon visste att du hade rätt. Men det gick ändå inte, givetvis. Man köper inte möbler för så mycket pengar, inte om man inte säljer volymer som Henning Mankell. Då kanske.
Du tänkte på Hemingway som skrev om slutet på en roman 39 gånger. En journalist frågade honom varför, varför 39 gånger?
"I was trying to get the words right", svarade han.
Exakt så.
Det var fortfarande morgon och sömnen hade precis lämnat kroppen. Du klev ut på gatan och visste att du hade åtta timmar innan sorgen och ångesten återigen skulle ta över och bedöva dig, hamra ner dig i soffan, göra dig oförmögen att tänka på något annat än tystnaden och natten. Din cykel stod parkerad där du lämnat den, ingen hade stulit den under natten, kanske var den för rostig för att någon skulle vilja ha den. Till och med fyllona rakt över gatan, på uteserveringen som öppnat upp i vårljuset, hade bättre cyklar än vad du hade.
Äntligen avslutade du dagboken som dramatikern skrev, han använde fem år till att skriva den, du behövde mer än ett år för att läsa den. Det gick inte fortare, det var så mycket ord, så många omtagningar och allt var viktigt. Men nu var det gjort och du visste att den boken förändrat dig i grunden. Frågan var hur du skulle kunna omsätta dina nya lärdomar till något eget, något som betydde allvar.
Du såg ett skrivbord i en antikaffär som du visste skulle kunna ge dig en ny roman. För en utomstående verkade det säkert naivt, men du visste att det var sant när du satte dig framför det. Som om möbeln talade till dig.
"Ibland är det så", sa du till I. "En möbel kan tala till dig. Ett par skor också. Ibland är det bara helt riktigt, du behöver inte kämpa emot."
Hon visste vad du menade och hon visste att du hade rätt. Men det gick ändå inte, givetvis. Man köper inte möbler för så mycket pengar, inte om man inte säljer volymer som Henning Mankell. Då kanske.
Du tänkte på Hemingway som skrev om slutet på en roman 39 gånger. En journalist frågade honom varför, varför 39 gånger?
"I was trying to get the words right", svarade han.
Exakt så.
Ja, herregud. SOM jag förstår. Men du måste försöka leva vidare utan det där skrivbordet.
SvaraRaderaVad jag beundrar ditt sätt att skriva.
SvaraRadera