Valborgsmässoafton

Du stod vid elden och var upptänd av alkohol och två av dina vänner fick hålla dig i armarna för att du inte skulle slänga dig rätt in i lågorna.

"Låt honom göra det", sa någon. "Han vågar inte. Det är bara drama."

Men tack och lov så fortsatte de att hålla fast dig, för du hade gjort det, du hade kastat dig på elden bara för att få känna något. Långt senare, i gryningen när ni satt i en lägenhet på Norrtullsgatan och lyssnade på vinylskivor med Jon Spencer Blues Explosion, kom sorgen farande som ett expresståg.

"Fan, jag mår inget bra", sa du. "Jag har inte mått bra på länge."

"Jag vill att du går nu", sa hon som bodde i lägenheten. "Vi räddade dig från döden och nu har du lugnat ner dig, men jag blir helt spattig av att ha dig här, du måste gå nu."

På väg hem träffade du på ett gäng ungdomar som tog din klocka, plånbok, telefon och skor. Du gjorde inget motstånd, du var så lyckligt lottad ändå som hade klarat livhanken. Du lät det hända. Det var fyra grader varmt och du gick hem i strumplästen.

"Hur är det?" frågade Sabina när du kröp ner i sängen bredvid henne.

"Jag håller på att förlora förståndet."

"Har du missat att ta dina mediciner nu igen?"

Hon klev upp och blandade en coktail. åt dig. Två röda och en blå. Du drack, somnade, drömde inget. När du vaknade igen var inte Sabina där. Du var ensam med din andedräkt.