"Vi har startat ett band", säger Christine när jag möter upp henne på Medborgarplatsen och gör henne sällskap bort till Babylon.
"Ett band? Är det så dags?"
Jag hör ju hur missunnsamt det låter. Det är pinsamt att jag inte kan kontrollera mitt röstläge bättre, men det är så mycket besvikelser som poppar upp till ytan så fort någon berättar att de gör något konstnärligt; exempelvis som att starta band. Jag hade såna ambitioner en gång i tiden, jag ville spela piano i ett band, turnera världen runt, bli rik och få åka limousine i San Fran.
"Ja, jag vet", svarar Christine. "Det är något jag borde ha gjort för länge sen. Men nu blir det av i alla fall."
"Vad heter ni?"
"Medelålderskris."
"Va?"
"Medelålderskris. Vi heter så."
Jag letar efter ord. Vet inte vad jag ska säga. Famlar i tomma intet efter meningar.
"Men? Varför?"
"För oss är det viktigt att kommentera vår samtid och dessutom måste vi vara ärliga mot oss själva och vår publik. Så då är Medelålderskris ett bra namn på oss."
"Vad sjunger ni om då?"
Men Christine hinner inte svara. Hon har något annat att berätta.
"Och vi har fått skivkontrakt!"
Nu får jag riktig ångest. Har Christine fått skivkontrakt istället för mig? Fy. Fan.
"Åh, vad roligt", ljuger jag.
"Först singeln heter Reporäntan och släpps om tre veckor."
"Låt mig gissa: Ni sjunger om ämnen som berör folk där vi befinner oss just nu?"
"Alltså, det är en temaplatta vi har gjort. Som tar upp och försöker belysa alla aspekter av bostadsmarknaden. Det är viktigt att både köpare och säljare och mäklare får komma till tals på vår skiva. Du vet, det är faktiskt jobbigt att behöva befinna sig på bostadsmarknaden. Det handlar vår musik om."
"Okej okej", svarar jag och känner mig inte så avundsjuk längre. "Är det okej om jag startar ett band som heter Midlife crisis? Och som har Stefan Ingves på bas?"
"Vadå? Ska du sko dig på oss? Sno vår idé?"
"Jag skojade bara. Stefan Ingves spelar nog inte bas."
Men Christine blänger på mig. Hon är inte road. Inte jag heller.
"Du måste ta dig ur din medelålderskris", säger hon. "Den klär dig verkligen inte."
"Ett band? Är det så dags?"
Jag hör ju hur missunnsamt det låter. Det är pinsamt att jag inte kan kontrollera mitt röstläge bättre, men det är så mycket besvikelser som poppar upp till ytan så fort någon berättar att de gör något konstnärligt; exempelvis som att starta band. Jag hade såna ambitioner en gång i tiden, jag ville spela piano i ett band, turnera världen runt, bli rik och få åka limousine i San Fran.
"Ja, jag vet", svarar Christine. "Det är något jag borde ha gjort för länge sen. Men nu blir det av i alla fall."
"Vad heter ni?"
"Medelålderskris."
"Va?"
"Medelålderskris. Vi heter så."
Jag letar efter ord. Vet inte vad jag ska säga. Famlar i tomma intet efter meningar.
"Men? Varför?"
"För oss är det viktigt att kommentera vår samtid och dessutom måste vi vara ärliga mot oss själva och vår publik. Så då är Medelålderskris ett bra namn på oss."
"Vad sjunger ni om då?"
Men Christine hinner inte svara. Hon har något annat att berätta.
"Och vi har fått skivkontrakt!"
Nu får jag riktig ångest. Har Christine fått skivkontrakt istället för mig? Fy. Fan.
"Åh, vad roligt", ljuger jag.
"Först singeln heter Reporäntan och släpps om tre veckor."
"Låt mig gissa: Ni sjunger om ämnen som berör folk där vi befinner oss just nu?"
"Alltså, det är en temaplatta vi har gjort. Som tar upp och försöker belysa alla aspekter av bostadsmarknaden. Det är viktigt att både köpare och säljare och mäklare får komma till tals på vår skiva. Du vet, det är faktiskt jobbigt att behöva befinna sig på bostadsmarknaden. Det handlar vår musik om."
"Okej okej", svarar jag och känner mig inte så avundsjuk längre. "Är det okej om jag startar ett band som heter Midlife crisis? Och som har Stefan Ingves på bas?"
"Vadå? Ska du sko dig på oss? Sno vår idé?"
"Jag skojade bara. Stefan Ingves spelar nog inte bas."
Men Christine blänger på mig. Hon är inte road. Inte jag heller.
"Du måste ta dig ur din medelålderskris", säger hon. "Den klär dig verkligen inte."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar