Redaktionsmöte på förlaget.

"Okej", säger Pamela när hon öppnar mötet. "Vad har vi?"

"Jag har läst etthundrafyrtio brev från människor den här veckan", säger jag.

"Och jag åttiofem", fyller Majken i.

"Och?"

Pamela undrar om vi har hittat något av värde, någon vi önskar få läsa manuset av. Jag skakar på huvudet, svarar att jag inte har hittat någon som har fångat mitt intresse. Majken säger att hon möjligen kan ha hittat två.

"Den ena skriver att hon har ett manus om en författare som sitter i Paris och försöker bli författare. Under tiden driver hon runt på krogarna och träffar knäppa människor."

"Nej tack. Den genren är för evigt död", svarar Pamela. "Den andra? Vad handlar det manuset om?"

"Om livet på skatteverket. Personen beskriver sitt manus som en kontorsroman."

"Är det allt?" frågar jag.

Majken nickar. Det är allt. Vi tittar på varandra, alla tre, söker efter svar i varandras ögon.

"Ska jag be om kontorsromanen?" frågar Majken.

"Du säljer inte in det tillräckligt", säger jag. "Jag blir inte sugen alls. Du måste nog berätta mer."

"Men jag gillar införsäljningen av manuset", fortsätter Majken: "Det här är en berättelse från Skatteverket. En kontorsroman om en stämpelklocka, lunchrasterna och ledan."

"Jag vet inte", säger Pamela. "Det räcker inte."

"Då har vi alltså haft bokförlag i en vecka, läst två- trehundra mejl från människor som har manus, men fortfarande inte hittat något?" frågar jag, bara för att summera.

"Så är det", fyller Majken och Pamela i.

"Ska vi gå ut i Vasaparken och sätta oss på caféet? Ta halvdag i dag?" säger jag.

Tjejerna nickar.