Vi jobbar på som vanligt. Eller jag vet inte.

"Nu har jag läst alla mejl", säger Pamela och skiner upp.

"Hittade du något?"

Hon har suttit djupt koncentrerad i två timmar, öppnat och stängt fönster på datorn, tagit sitt arbete på stort allvar. Jag är nyfiken.

"Nix", svarar hon. "Inte bland det som har kommit in än så länge. Men det plingar till hela tiden i inkorgen, så nu tar jag lunch och sen finns det nya brev att läsa."

"Jag har tänkt på en sak", säger jag och stryker bort mozzarella ur mungipan. "Är det inte ett problem att folk vill läsa så lite och skriva så mycket?"

"Klart det är", svarar Pamela. "Ingen köper böcker, men alla skriver dem."

"Vilket leder oss till om det är så jävla smart av oss att starta bokförlag", fyller jag på.

"Fast vi ska bara kontraktera superstjärnor, folk som verkligen kan skriva böcker så att folk vill läsa dem."

"Givetvis", säger jag. "Du är VD. Du måste säga så."

"Det är min fasta övertygelse också."

"En annan sak som slår mig är att vi glömde fråga Majken om hon ville följa med på lunch."

Pamela stannar upp mitt i en tugga. Båda glömde.

"Å fan", säger hon.

Vi äter upp snabbt och rusar tillbaka. Där sitter Majken vid sitt skrivbord och jobbar.

"Hej", säger hon. "Var har ni varit?"

"Ute bara", svarar jag.

"Jag är hungrig", säger Majken. "Ska vi gå på lunch?"