Kalla mig inte hipster, Hipster.

"Det är egentligen fel att kalla mig för hipster", säger Holger och kliar sig i skägget. "Jag går ju bara i frontlinjen för hela mänskligheten."

Jag funderar.

"Så du menar att ditt skägg, dina byxor i ekologisk bomull och ditt poesiläsande bara innebär att du ligger tre år före alla andra?"

Holger nickar. Det menar han. Och så kan man ju se det hela, förstås.

"Men då undrar jag en sak", säger jag. "Hur tänker du kring att du bara lyssnar på Kent och Toni Holgersson?"

Han ser sårad ut. Jag kommer åt hans ömma punkt, vi vet det båda två.

"Ja det där är ju som det är", säger han. "Även en man i frontlinjen kan behöva vara fem år bakom alla andra i vissa avseenden. Man får helt enkelt välja sina strider."

Jag tänker att det verkar finnas extremt många strider som Holger inte väljer. Men det säger jag inte. Vill inte starta ett bråk. Men om Holger är frontlinjen, då har vi förlorat kriget mot ledan.

"Fast nu ska jag erkänna något för dig", fortsätter Holger. "Ibland vill jag bara ta fram rakhyveln och sätta på mig en kostym och gå till ett skrivbord och vara som ni andra."

"Strunta i rakhyveln", svarar jag. "Du kan väl åtminstone hoppa upp i barberarstolen där vid Hornstull och pröjsa femtonhundra spänn för rakningen?"

Holger får ett trött ansiktsuttryck. Men han nickar.

"Ja, du har rätt", säger han. "Avvänjningen måste ske gradvis, det inser jag ju."