Jag tar blandad rutten fisk för en hundring.

Det är klart att det blev jättekonstigt när jag beställde två hästhuvuden från slaktaren uppe i Dalarna, och sen la dem i fotändan av sängarna hos Greger och Adrian.

"Ja, det var dumt", erkände jag långt senare när vi satt på Rörstrandsgatan i eftermiddagssolen.

"Jag förlåter dig allt utom det", sa Greger.

Fast allvarligt talat: Greger lurade in mig på banken i motorcykelhjälm och jag gick på det. Jag hann ta fyra steg inne i banklokalen och se personal slänga sig ner mot golvet, innan tre poliser kom inrusande genom bakdörren med vapnen dragna. Arresten var inget vidare.

"Men det sämsta nånsin var väl ändå min svensexa", fyllde Adrian på. "Ni söp ner mig och satte mig på ett plan utan pass till Kreta."

"Ja, det var tragiskt", svarade jag.

"För vem?" undrade Adrian.

Och det var det ju inte så lätt att besvara.

"Okej okej okej", sa Greger. "Nu lägger vi ner. Inget mer skit, hör ni det?"

"Man borde starta en blogg och skriva om allt skräp ni har hittat på genom åren", sa jag. "Ingen skulle tro mig."

"Om du startar en blogg så startar jag två", fyllde Greger på. "För varje ont inlägg från dig producerar jag dubbelt. Sanningen måste fram."

"Har ni inga jobb att gå till?" undrade caféägaren när han gjorde rent på bordet vi satt vid. "Ni skrämmer bort mina andra gäster."

"Fick vi nyss en ny fiende?" frågade Adrian när vi slokörade promenerade bort mot Vasaparken.

"Vi tar hand om honom först", svarade jag. "Men sen tänker jag ta hand om er. En gång för alla."

"Skicka ingen rutten fisk med posten bara", sa Greger.