Pamela och jag tappar hopp om mänskligheten.

"Nej, jag ger upp", säger Pamela och stänger av datorn. "Vi hittar inga intressanta författare."

Klockan är sen eftermiddag, det är dags att gå hem. Pamela är grå i ansiktet. Hon har jobbat för mycket den senaste tiden.

"Vi måste ha tålamod", svarar jag.

"Det är liksom omöjligt att inte drabbas av både unken kvinnosyn och unken manssyn när man läser all rappakalja som folk skickar in. Varför skriver folk? Jo, för att bli kända. Inte för att de behöver. Och de som behöver, verkar mest vara psykfall."

"Unken manssyn? Det är ett nytt uttryck, är det inte?"

"Jag tänker inte ge ut någon bok, vare sig den är skriven av en kvinna eller man. Däremot kan jag tänka mig att ge ut något av en hermafrodit. Eller en häst."

"Vet du Pamela, jag träffade en kvinna nere på bokmässan i höstas, som berättade att hon egentligen borde läsa Kärleken passerade här en gång, men att hon inte kunde göra det."

"Varför inte?"

"Därför att den var skriven av en man och hon läste bara kvinnliga författare."

"Men då gör hon ju samma misstag som alla män har gjort i alla tider, det vill säga läser bara böcker av sitt eget kön."

"Jo. Jag sa det till henne, att det verkade väldigt begränsande."

"Vad hände sen?"

"Hon försökte förföra mig."

"Okej. Så hon kunde tänka sig att knulla, men inte läsa?"

Vi sitter tysta ett tag. Utanför fönstret skymmer det. Vi borde gå hem.

"Du Pamela, är det någon hermafrodit eller häst som har skickat in något?" frågar jag. "Det skulle vara spännande att få läsa en deckare, skriven av en häst."