Sämst på att somna om.

Nätterna blir aldrig så långa som när man rycks upp ur sin dröm och tror att det är dags att kliva upp, men i själva verket är klockan 01.32 och det är långt kvar av mörkret ännu. Sömnen tar tid på sig att återvända, ibland flera timmar, vakenheten plågar.

Om jag befinner mig mitt i ett manus spelar det ingen roll. Då går jag upp och sätter igång med arbetet. Men om jag istället är mellan text, de där perioderna när det är meningen att jag ska fylla på med andras ord för att kunna hitta egna längre fram, då blir det svårt. Att somna om är en av mina sämsta grenar.

Kroppen blir orolig av att skriva, kroppen blir orolig av att inte skriva. Oro är en viktig beståndsdel av att vara människa, tänker jag. Så blir jag liggande i ljuspölen från golvlampan ute på soffan, läser bok i timmar, kollar Twitter, läser mer bok, svimmar till sist en timme innan klockan ringer.

Nu är en sådan tid. Jag vet inte vad det är, men förstår att det betyder något. Jag samlar ihop mig till något igen. Först har jag ett par kortare texter att skriva, som kommer publiceras på annan plats (jag berättar var när det är dags). Nu går nätterna åt till att fundera på temat för de texterna. Och efter det, då har kanske en idé vuxit till något längre, jag hoppas det.

I natt läser jag ut Dark places och äter macka vid 03.22. Då vet du.

/p