Det var då själva fan.

Jag gjorde mitt bästa för att behålla värdigheten i squashhallen, men Helena stod i mitten och spred bollarna längs väggarna och fick mig att löpa överallt och svettas ut all min ångest, all min glädje, den sista mänsklighet som rimligtvis kunde finnas i min trasiga kropp. Efteråt bjöd hon mig på restaurang (med ett leende på läpparna).

"Vad ska du ha?" frågade hon.

"Tre krossade äggulor i ett glas, blandat med vodka och ingefära."

Ja, servitören höjde på ögonbrynet. Och nej, jag var inte allvarlig. Jag beställde öl och vatten medan vi tittade på menyn.

"Sluta skrämmas så där", sa hon. "Jag kan ju få för mig att du vill bygga muskler och försöka slå mig på sikt."

"Jag förbannar den dag jag lärde känna dig, Helena", svarade jag.

Efter middagen skiljdes vi åt uppe vid Hötorget och jag linkade hemåt på sorgsna fötter. Det var tidig kväll och egentligen borde jag fortsätta ut, men hur skulle det se ut? Jag tog mig ner för trapporna på Tranan i alla fall, för att säga hej till Niklas.

"Fy fan, du har blivit så gammal sen jag såg dig sist", sa han när han fick syn på mig.

"När sågs vi sist?"

"Igår."

"Har träffat Helena. Hon säger att jag får bjuda henne på proper dejt först när jag nitar henne i squash."

"Det kommer du aldrig att göra", svarade han och ställde fram jordnötter på bardisken.

"Nej, jag vet."

Helena hade onekligen hittat ett vinnande koncept där, på hur hon skulle hålla mig på avstånd och aldrig behöva ställas inför några svåra val.