Ett bokmanus trollas fram, fredag eftermiddag.

Majken tittar upp från kaffekoppen.

"Kan inte du skriva en bok då?" säger hon till Pamela. "Som vi kan ge ut."

"Jag har inte det drivet", svarar Pamela. "Jag är VD, inte konstnär."

"Du då?" fortsätter Majken och tittar på mig.

"Nej, jag har kontrakt med Massolit. Jag gillar dem, de har godare kaffe i sin automat än vad Stockholm Under Ytan har."

"Ska ni inte fråga mig om jag har nåt manus då?"

Pamela och jag tittar på Majken. Har hon ett manus? Majken ser hemlighetsfull ut.

"Majken?" säger jag.

"Om ni vill, kan ni få titta på det jag har skrivit. Tvåhundrafemtio sidor ungefär. Jag har inte visat det för en enda person ännu."

"Är det bra?" frågar Pamela.

"Det är D.Y.N.A.M.I.T." svarar Majken.

Där och då föds en ny författarstjärna. Jag har inte läst en rad av vad hon skrivit, men jag vet det ändå. Pamela känner det också, hur luften blir strömförande, eftersom vi anar att vi är något stort på spåret. Det är ett fantastiskt avslut på veckan, så löftesrikt, utan att veta något om innehållet.

"Skicka över det till oss så läser vi i helgen", fortsätter Pamela.

"Du, jag ska på ridläger med ungarna i helgen", säger jag. "Och så har jag bord på Tranan lördag kväll."

"Ställ in", säger Pamela och Majken unisont. "Det är bara att ställa in."

Tänk att det var Majken som skulle göra mig till miljonär, tänker jag. Det hade jag aldrig kunnat ana. Ungarna blir besvikna när de inte får rida på sina hästar i helgen, men jag köper dem en egen ranch när vi har sålt Majkens manus till Hollywood, så det är lugnt.