Lämning.

Jag möter en man och hans hund varje morgon i kvarteret. Jag möter dem varje kväll också, om jag är ute av någon anledning. De står oftast i samma gathörn och vegeterar. Det är svårt att beskriva det på något annat sätt; käkarna går på dem båda två, de stirrar rakt fram, ut i tomheten dit andras blickar inte når.

Det känns tryggt att ha dem där, som registratorer av liv i stadsdelen. Jag gissar att polisen skulle kunna kalla in dem som expertvittnen om något hände (vilket det självklart aldrig gör.) Men de vaktar sitt gathörn, man och hund. Inte för att jag klockar dem, men jag skulle gissa att de spenderar ett par timmar om dagen i det där hörnet. Så visst har de sett ett och annat. 

Hunden ser ut att behöva en kärra att åka på. Mannen med, för den delen. De där två måste han hängt ihop i en evighet. En dag ska jag kliva av cykeln och säga hej. Kanske får jag reda på något som går att använda till språngbräda in i kommande texter, vad vet jag. 

Lämning av text den här veckan. Åk ut till era lantställen, lämna mig (och mannen med hunden) ensamma i stan. När du klippte gräset och målade sommarstugan, då satte jag punkt i en text. 

/Peo