att sjunka genom molnen, att älska trots att världen är som den är

"Sisten ut är ett ruttet ägg" skrek jag åt affärsmännen i flygkabinen när vi landat på Arlanda. Det fick fart på dem.

"Varför gjorde du så?" frågade min fru.

"Jag gillar att leka lekar, det vet du."

"Men du kan inte kriga mot hela världen hela tiden. Allting blir en konflikt i det lilla, du vill inte passa in, du gör allting omöjligt."

Snösjoken låg längs vägen in mot stan; allt var grått eller kanske inte ens det, snarare färglöst och genomskinligt. Nedfruset.

Det här är mitt land. Det här är min stad. Det är här jag lever. Det är här jag vill leva, även när jag inte själv tror det.

"Vet du" sa jag till min fru i taxin, "det enda jag vill ha är en ny skiva med José Gonzalez."

"Du måste skriva färdigt din bok också. Du behöver pengar."

"Du behöver pengar" svarade jag.

Jag såg på henne i baksätet. Det fanns ingen som hade berört mig djupare i mitt liv än hon. Då. Och fortfarande samma sak, trots snösjoken.

"Ni ser ut att ha haft en underbar semester" sa chauffören när hon svängde in på Odenplan.

Vad som helst för dig, när som helst för dig. Det är sant att det mesta här i världen gör mig ledsen, men inte du, aldrig du.

Jag kunde inte säga det till henne i bilen för radion överröstade oss med reklam, så jag skriver det nu.