Kära dagbok.

Hundarna på stranden markerar sina revir. Delar upp sandremsam mellan sig och gud nåde den som kommer över på fel sida. Det kan kosta ett ben, eller ännu värre, en strupe. Jag har sett hårda strider utspela sig i vattenbrynet, ingen hund tänker ge sig, en kamp på liv och död.

Tidvattnet slår in i gryningen, skiftar mellan ebb och flod, fullmånen är på ingång, än hänger bara den nedersta skäran mot oss när natten faller. Mörkret kommer så fort, nästan som att någon lägger ett täcke över oss.

Vad var det han sa till mig, den där gången när gråten aldrig ville ta slut?

Ljuset är snabbast, men mörkret är hårdast.

Än idag har jag inte till fullo förstått vad han menade.

Jag kan inte fatta vilken fattigdom det finns i världen, det går inte att ta in på riktigt. Jag föder min familj på mindre än en hundring om dagen, då unnar vi oss allt vi vill ha. Det är mer än vissa tjänar i månaden här.

Vi är som hundarna, tänker jag. På stranden, de hundarna. Vi markerar också våra revir. Nu är jag djupt inne på någon annans, men jag har betalat mig in. Och när det inte passar längre så sätter jag mig på Qatar Airways breda säten och ser en film och landar på Arlanda i tio minusgrader och så var det med det.

Do you want sugar in your coffe? frågar servitören på Big Fish.

No, i´m already sweet svarar jag.

Det är världens sämsta skämt, men vi skrattar ändå. Det är så vi får dagarna att gå här.