Sunita är 7 år gammal när hon börjar arbeta som skräpsamlare. Hon kliver upp i gryningen och går ner på stranden i Palolem och plockar ihop plastflaskor, glasflaskor, plastpåsar och annat som turisterna har slängt ifrån sig i sanden. För det kan hon tjäna några rupees, förutsatt att hon arbetar hårt och länge.
Sunita är 23 när jag möter henne. Nu har hon en affär på stranden, där hon säljer t-shirtar till turisterna. Hon säger att hon inte kan läsa och skriva, hon gick aldrig i skolan. När hon var 16 blev hon bortgift till en man hon aldrig tidigare träffat.
"He was nice" säger hon.
Nu bor hon med hans familj - och sin egen, som är utökad med en liten pojke som hon har fött - i ett litet hus en bit bort från turiststråket. Hon kliver fortfarande upp i gryningen och städar och gör frukost åt familjen. Sedan arbetar hon i affären mellan åtta och midnatt, varje dag, sju dagar i veckan. Efter midnatt går hon hem och svimmar av trötthet.
En turist säger att det är okej, de vet inget annat, de är vana. Men Sunita säger att det är fel. De vet exakt vilka skillnader det är mellan oss och dem. Hon är ändå lyckligt lottad, som kan lura en turist att köpa en ful t-shirt för hundra rupees. Värre är det för de andra flickorna hon växte upp med. De har ingen affär att gå till. De måste försörja sig på andra sätt.
När jag tar familjen och äter på restaurang, så kostar det besöket ungefär åttio kronor. Då äter vi allt vi vill, dricker det vi önskar osv. Åttio kronor är sexhundra rupees. Sexhundra rupees tjänar man inte om dagen, om man arbetar här.
Sunita är 23 när jag möter henne. Nu har hon en affär på stranden, där hon säljer t-shirtar till turisterna. Hon säger att hon inte kan läsa och skriva, hon gick aldrig i skolan. När hon var 16 blev hon bortgift till en man hon aldrig tidigare träffat.
"He was nice" säger hon.
Nu bor hon med hans familj - och sin egen, som är utökad med en liten pojke som hon har fött - i ett litet hus en bit bort från turiststråket. Hon kliver fortfarande upp i gryningen och städar och gör frukost åt familjen. Sedan arbetar hon i affären mellan åtta och midnatt, varje dag, sju dagar i veckan. Efter midnatt går hon hem och svimmar av trötthet.
En turist säger att det är okej, de vet inget annat, de är vana. Men Sunita säger att det är fel. De vet exakt vilka skillnader det är mellan oss och dem. Hon är ändå lyckligt lottad, som kan lura en turist att köpa en ful t-shirt för hundra rupees. Värre är det för de andra flickorna hon växte upp med. De har ingen affär att gå till. De måste försörja sig på andra sätt.
När jag tar familjen och äter på restaurang, så kostar det besöket ungefär åttio kronor. Då äter vi allt vi vill, dricker det vi önskar osv. Åttio kronor är sexhundra rupees. Sexhundra rupees tjänar man inte om dagen, om man arbetar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar