Turist, javisst.

Jag kände mig så fruktansvärt liten när jag stod bredvid elefanten. Jag har ju alltid vetat att det är så - att de är gigantiska - men det var ändå en chock när jag kom så nära så att jag kunde ta på den.

"Han gillar att bli klappad bakom öronen."

"Han gillar ännu mer om jag köper dina majskolvar för tusen rupees styck och ger till honom, inte sant?"

"Har du inget hjärta i kroppen? Hur kan du neka en elefant att få äta?"

En majskolv på marknaden kostar fem rupees. Så den här elefantskötaren har alltså lagt på ungefär en miljon procent på priset. Jag känner mig liten och snål och missunnsam och så slutar det med att jag säger ja ja ja och köper en majskolv som elefanten rycker ur näven på mig med snabeln och vips så är den borta.

"En till?"

"Nej det är bra nu."

"Kolla. Han är fortfarande hungrig."

"Ta det med den där ryska turistgruppen som kommer gående där. De kan säkert köpa varsin majskolv åt din elefant."

"Får jag fråga dig vad du gör hemma i Sverige?"

"Jag är kulturarbetare."

För ett kort ögonblick ser det ut som att elefantskötaren tänker skänka mig en majskolv, som jag själv kan äta upp, inte elefanten. Men så blir det inte.

"Okej. Du får rabatt på nästa majskolv. Vi säger åttahundra rupees."

Jag tar mig därifrån; den ryska turisthopen räddar mig. Fast det slutar ändå med att jag på något bisarrt sätt köper en t-shirt med ett elefanttryck på i en shop på vägen till bilen. Senare samma kväll när jag försöker få på mig t-shirten, upptäcker jag att den är för liten.