Jag var fjorton år och förlorade mina ögon till havet den sommaren.
Det låter mer poetiskt än vad det i själva verket var. Rent konkret så upplevde jag mina första skälvande tonårssteg utanför den trygga värld som alltid hade omslutit mig, det gick att förstå att livet skulle bli större än vad det för tillfället var och fastän det skrämde så fanns det ingenting att sätta emot eller försöka göra annorlunda. Bara gå rakt igenom det.
Finnar och skäggstubb, sädestömningar i sömnen om natten, kroppen betedde sig annorlunda, jag läste Jack och fick huvudet förstört av fåniga frihetstankar, vännerna pratade om samma saker som de alltid hade gjort och jag visste den sommaren att jag var nödd att hitta andra människor, med större tankar, eller andra tankar, för att stå ut.
Och havet hade legat på samma plats hela tiden, 2 km från mitt hus, jag tog cykeln så ofta ner till stranden, vi samlades där på sanden, spelade fotboll, samlade ved och gjorde lägereldar, vänslades bland sanddynerna, brände sönder skinnet under solen, havet var liksom ingenting man funderade över, det bara låg där och skvalpade.
Men plötsligt så ville jag sitta för mig själv och bara stirra på horisonten. Först gjorde jag nog det mest för att markera min olikhet gentemot de andra: kolla på mig, men kom inte för nära, jag sitter här och stirrar och tänker och det gör mig annorlunda från er.
Fast det var något med horisonten som tog över. Plötsligt ville jag verkligen cykla ner till havet och göra det utan att ha bestämt träff med Jonas, Mari, Camilla och Murat. Jag visste ju att de skulle vara där i alla fall, men jag bestämde ingen tid med dem i skolan, jag vek undan och sa vi får se. Sedan cyklade jag en bit bort, ut mot piren där ingen kunde se mig.
Och så förlorade jag ögonen till havet som fjortonåring.
Inget är annorlunda, nu, många år senare. Fortfarande förlorad dit ut, där jag inbillar mig att de stora skeppen går i sina farleder, på väg mot andra kontinenter med miljöfarliga laster. En gång i tiden var min högsta dröm att få mönstra på ett av de där skeppen och bara försvinna. Eskapismen har varit det mest bärande temat i allt jag har skrivit.
Det är det nu också, på oansenligt.se
Fast samtidigt slår det mig att jag inte är genomusel på att stanna kvar, när någonting verkligen betyder något. Eskapismen, den vemodiga längtan bort som ständigt ligger som en hinna runt kroppen, verkar ändå gå att kontrollera, att kanalisera till skrivandet. Och får jag bara några veckor om året vid havet, med en tydlig horisont att förlora mig i, så räcker det.
Jag erkänner.
Det låter mer poetiskt än vad det i själva verket var. Rent konkret så upplevde jag mina första skälvande tonårssteg utanför den trygga värld som alltid hade omslutit mig, det gick att förstå att livet skulle bli större än vad det för tillfället var och fastän det skrämde så fanns det ingenting att sätta emot eller försöka göra annorlunda. Bara gå rakt igenom det.
Finnar och skäggstubb, sädestömningar i sömnen om natten, kroppen betedde sig annorlunda, jag läste Jack och fick huvudet förstört av fåniga frihetstankar, vännerna pratade om samma saker som de alltid hade gjort och jag visste den sommaren att jag var nödd att hitta andra människor, med större tankar, eller andra tankar, för att stå ut.
Och havet hade legat på samma plats hela tiden, 2 km från mitt hus, jag tog cykeln så ofta ner till stranden, vi samlades där på sanden, spelade fotboll, samlade ved och gjorde lägereldar, vänslades bland sanddynerna, brände sönder skinnet under solen, havet var liksom ingenting man funderade över, det bara låg där och skvalpade.
Men plötsligt så ville jag sitta för mig själv och bara stirra på horisonten. Först gjorde jag nog det mest för att markera min olikhet gentemot de andra: kolla på mig, men kom inte för nära, jag sitter här och stirrar och tänker och det gör mig annorlunda från er.
Fast det var något med horisonten som tog över. Plötsligt ville jag verkligen cykla ner till havet och göra det utan att ha bestämt träff med Jonas, Mari, Camilla och Murat. Jag visste ju att de skulle vara där i alla fall, men jag bestämde ingen tid med dem i skolan, jag vek undan och sa vi får se. Sedan cyklade jag en bit bort, ut mot piren där ingen kunde se mig.
Och så förlorade jag ögonen till havet som fjortonåring.
Inget är annorlunda, nu, många år senare. Fortfarande förlorad dit ut, där jag inbillar mig att de stora skeppen går i sina farleder, på väg mot andra kontinenter med miljöfarliga laster. En gång i tiden var min högsta dröm att få mönstra på ett av de där skeppen och bara försvinna. Eskapismen har varit det mest bärande temat i allt jag har skrivit.
Det är det nu också, på oansenligt.se
Fast samtidigt slår det mig att jag inte är genomusel på att stanna kvar, när någonting verkligen betyder något. Eskapismen, den vemodiga längtan bort som ständigt ligger som en hinna runt kroppen, verkar ändå gå att kontrollera, att kanalisera till skrivandet. Och får jag bara några veckor om året vid havet, med en tydlig horisont att förlora mig i, så räcker det.
Jag erkänner.
Åh, jag känner igen det där! Kontrollerad eskapism.
SvaraRadera