Vi satt ofta i min soffa och blickade ut över världen. Det fanns inget tvivel om att livet var någon annanstans. Inte här. Inte nu. Tonårskroppar fulla på Soavé och adrenalin.
Du sökte till den där konstskolan och kom in. Jag sökte mig till likasinnade, tänkte att dom kanske kunde rädda det som räddas kan, och hade delvis rätt. Det konstiga antagningsbeskedet jag fick; klassen är full men du får plats ändå. På den tiden hände sånt för jämnan.
Så tog vi tåget mot Stockholm och du hoppade av på halva vägen och jag fortsatte själv in över Riddarfjärden och visste inte alls hur det skulle kunna bli. Jag kunde inte ens gissa. Och än mindre kunde jag veta att jag hade sett dig för sista gången.
Jag hoppas du gjorde det du sa att du skulle.
Jag hoppas att du aldrig kammade bort syntluggen.
Många här har stelopererat sina liv. Den som är oskyldig kastar första stenen.
Ibland ligger jag och räknar mina andetag och försöker lista ut hur långt jag har kvar.
Jag har inte fått flaskpost förut.
SvaraRaderaKan Stockholm bli för litet, kan det krympa & ge dig klaustrofobi?
Jag undrar vem du är, hur du hittar historierna & vilka som handlar om dig själv & om du ibland skriver om andra, kanske människor på tunnelbanan eller grannarna som du nyfiket tittar på.