Så följde jag med den där tjejen hem trots allt. Det var onödigt. Det jag upplevde hemma hos henne mellan lakanen kan bäst beskrivas som en nära-döden-upplevelse.
Hennes andedräkt efteråt, mitt i natten när hon sov, gjorde mig sorgsen.
Tyst smög jag upp i gryningen, fortfarande berusad, drog på mig min kostym i tystnad. Knycklade ihop slipsen i innerfickan och smög ut ur sovrummet. Snubblade över katten i mörkret och rev med mig hatthyllan i fallet.
Katastrof.
Och det enda hon sa till mig när hon kom upp, väckt av mina oljud ute i hallen var "vill du inte ha någon frukost"?
"Nej det går inte".
"Varför inte"?
"Jag är glutenallergiker".
Ringde på en taxi. Taxi Stockholm, du gamle vän. Kommer rullande i det bleka morgonljuset och tar mig hem till takåsarna igen. Inga frågor; bara tystnad och slummer i baksätet.
Ser nu att kostymen måste kemtvättas. Den har Negroni på kavajslaget. Regel nummer ett: Bara vitt vin när kostymen är ljus.
Jag är alldeles förälskad i den här bloggen.
SvaraRadera