Martin och Isabelle hade nog det mesta de kunde önska sig - i alla fall om man betraktade dem utifrån och inte visste så mycket om hur det egentligen såg ut, bakom den stängda dörren på Tegnérgatan. Det var nog inte värre för dem än för någon annan, så tänkte jag på dem efter våra middagar, men samtidigt fanns där en känsla av att det inte stod rätt till mellan dem. Det var små gliringar och elaka skämt om den andre, när bara en fanns i rummet. Det gjorde mig illa till mods.
"Lova mig att vi aldrig ska bli så där", sa jag självgott till Majken i taxin på väg hem. "Vi måste ta hand om varandra på ett bättre sätt."
Martin och Isabelle stod ut förvånansvärt länge med varandra, innan Isabelle en dag berättade att de skulle gå ifrån varandra. Lägenheten var till salu.
"Oj, vad tråkigt", svarade jag, utan förvåning i rösten.
"Det är det mest ansvarsfulla vi kan göra", sa Martin till mig nere på Tranan en kväll senare. "Vi håller på att bli elaka och mörka i sinnet. Det är bättre att släppa varandra."
Strax efter det här upptäckte Majken och jag att vi inte längre hade något par att äta middag med. Alla andra vi kände befann sig i olika faser av sina liv, platser som vi antingen redan var klara med eller ännu inte hade kommit till. Så det blev ensamt. Varken Martin eller Isabelle ringde, de började om med sina nya liv och jag tror faktiskt inte att de hade lust att bli påminda om sina gamla jag.
"Vet du", sa Majken en kväll framför tv:n. "Jag bara jobbar. Du också. Våra vänner ringer inte oss längre. Jag bråkar med en granne om tiden i tvättstugan och blir jätteförbannad om inte DN kommer i tid på morgonen."
"Ja?"
"Först så tänkte jag att det värsta som skulle kunna hända mig, det var om du inte längre var attraherad av mig", fortsatte hon. "Jag skärpte mig för dig, det gjorde jag."
Paus. En oändlig tystnad. En ledsamhet som spred sig.
"Men nu har det hänt något ännu värre."
"Vadå?" frågade jag.
"Jag är inte längre attraherad av mig själv. Jag tycker inte om mig själv. Det spelar liksom ingen roll vad du tycker. Fattar du?"
"Lova mig att vi aldrig ska bli så där", sa jag självgott till Majken i taxin på väg hem. "Vi måste ta hand om varandra på ett bättre sätt."
Martin och Isabelle stod ut förvånansvärt länge med varandra, innan Isabelle en dag berättade att de skulle gå ifrån varandra. Lägenheten var till salu.
"Oj, vad tråkigt", svarade jag, utan förvåning i rösten.
"Det är det mest ansvarsfulla vi kan göra", sa Martin till mig nere på Tranan en kväll senare. "Vi håller på att bli elaka och mörka i sinnet. Det är bättre att släppa varandra."
Strax efter det här upptäckte Majken och jag att vi inte längre hade något par att äta middag med. Alla andra vi kände befann sig i olika faser av sina liv, platser som vi antingen redan var klara med eller ännu inte hade kommit till. Så det blev ensamt. Varken Martin eller Isabelle ringde, de började om med sina nya liv och jag tror faktiskt inte att de hade lust att bli påminda om sina gamla jag.
"Vet du", sa Majken en kväll framför tv:n. "Jag bara jobbar. Du också. Våra vänner ringer inte oss längre. Jag bråkar med en granne om tiden i tvättstugan och blir jätteförbannad om inte DN kommer i tid på morgonen."
"Ja?"
"Först så tänkte jag att det värsta som skulle kunna hända mig, det var om du inte längre var attraherad av mig", fortsatte hon. "Jag skärpte mig för dig, det gjorde jag."
Paus. En oändlig tystnad. En ledsamhet som spred sig.
"Men nu har det hänt något ännu värre."
"Vadå?" frågade jag.
"Jag är inte längre attraherad av mig själv. Jag tycker inte om mig själv. Det spelar liksom ingen roll vad du tycker. Fattar du?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar