Sista beställningen, del 2.

Han reser sig också och kommer runt bordet. Lägger en hand på min axel och för mig mot dörren. Det är dags. Vi går från ett rum till ett annat. Fem människor sitter på stolar i en cirkel och väntar på oss. Fyra män. En kvinna. Alla tittar upp när vi kommer in. Två stolar är tomma. Där sätter vi oss.

”Välkomna”, säger mannen jag nyss haft ett samtal med.

”Tack”, svarar de andra.

”Vem börjar?” frågar han oss.

”Jag”, säger en man med skägg och såriga underarmar.

Jeans. T-shirt. Trettio år kanske.

”Jag heter Jimmy”, säger han.

”Hej Jimmy”, säger vi.

”Jag är här för att jag är alkoholist. Jag har gått hit ett tag, kanske några månader. Jag har inte druckit någon sprit på sextioåtta dagar, om man räknar med idag.”

Det här är helt fel. Jag borde inte vara här. Jag är inte sån här.

”Jag började dricka öl i tonåren. Tidigt, jag kanske var tretton eller fjorton den första gången. Jag var fast direkt och jag älskade det” säger Jimmy. ”Vi var ett gäng som höll ihop och drack på helgerna. Det var alltid fest. Eller det blev fest i vart fall. Vi tävlade, drack hårt, hetsade varandra till att försöka stå på benen efter tio, femton starköl. Jag utvecklade en stor alkoholtolerans, jag kunde få i mig hur mycket som helst, mer än de flesta. Det ingav respekt hos de andra och hos mig själv också.”

Jag tittar på de andra som sitter runt mig. Ser deras slitna ansiktsuttryck. Tänker att mannen som pratade med mig hade rätt, här sitter alla sorter, inte bara torgfyllon. Människor ser oroväckande vanliga ut.

”Senare när gänget splittrades och gick sina egna vägar så fortsatte jag dricka på samma vis som tidigare. Jag skaffade mig nya vänner som tyckte om att supa. Parallellt med det gick jag färdigt en utbildning, skaffade mig ett jobb, träffade en kvinna, fick barn och allt det där. Jag har på det hela taget levt ett ganska normalt liv.”

Hans röst spricker när han ska fortsätta. Det är outhärdligt. Han börjar skaka när han försöker få fram orden.

”Livet gick som på räls kan man säga. Jag fick allt det jag önskade. Och kanske var det just det som var problemet. Jag stod inte ut med allt det vanliga, det så kallade normala livet som de flesta svenskar vill leva. Jag fortsatte att supa, det kunde jag inte sluta med. När barnen kom höll jag det till helgerna, men efter ett tag började jag resa i veckorna och då kunde jag dricka mer fritt, utan att riskera att bli upptäckt av min fru. Och efter ett tag rasade allt. Jag drack konstant, dag och natt. Innan möten, på luncherna, innan jag skulle hämta barnen på dagis. Till sist tog hon ut skilsmässa och hon fick vårdnaden om barnen.”

Ingen annan i rummet säger något. Vi låter honom sitta på sin stol och gråta och hämta andan. Det kliar på mig, jag vill gå.

”Jag har vaknat upp i mina egna spyor på platser jag inte känt igen. Jag har stulit pengar från barnens sparbössor för att köpa vin. Jag har supskulder till varenda människa jag någonsin känt, alla är jag skyldig pengar. Jag har inga vänner, inga nära, inte längre. Jag har supit bort allt. Det var när min tolvåring kom hem till mig och började plocka flaskor och städa hos mig för att pappa ska ha det fint hemma som jag inte klarade det längre. Hon var plötsligt större än vad jag var. Jag bodde i skit och kände mig som skit. Allt jag hade kämpat för var borta ur mitt liv. Jag ville dö.”

Tystnaden, sorgen. Allting jag är rädd för finns i det här rummet.

”Jag vill fortfarande dö. Men jag tar en dag i sänder”, säger Jimmy.

Han kliar sig på såren på armarna. Jag undrar hur han har fått dem.

”Jag dricker inte. Jag har ingenting kvar. Till och med spriten har jag förlorat. Varje dygn är en ny match. En dag hoppas jag kunna se mina barn i ögonen tillräckligt länge för att säga förlåt, så att de förstår att jag menar det, att jag vill vara bättre än så här. Att jag faktiskt är en människa.”

Jimmy är klar. Det går trettio sekunder. Fortfarande säger ingen något. Jag är helt torr i munnen. Kan inte känna min tunga som är klistrad mot gommen. Sitter på stolen och blundar och hoppas att jag ska bli osynlig.

”Vi har en ny deltagare idag”, säger mötesledaren.

Jag öppnar ögonen och tittar på honom. Alla vänder sina blickar mot mig.

Som strålkastare är ögonen. Kommer inte loss. Sitter fast här.

Jag väntar på att han ska fortsätta. Säga något mer. Letar efter en öppning, en förklaring, att han ska berätta att jag bara är här för att observera, att jag strax ska gå och lämna dem ifred. Men han är tyst. Så därför öppnar jag munnen.

”Jag heter Marlon.”

”Hej Marlon.”