Tog en kaffe i gryningen, ville inte gå hem. Hoppades att natten skulle räcka lite till. Svarttaxibilarna som stannade på gatan framför oss, frågade om vi ville åka för en hundring, men vi viftade bort dem och satt kvar. Seven Eleven-killen tyckte synd om oss när vi suttit på trappan en timme och frusit. Han sa till oss att komma in i värmen och sedan fick vi de sista kanelbullarna till frukost.
Det var sista dagen på andrahandskontraktet, sedan var jag tvungen att flytta. Vi var mitt i årstiden när det aldrig blir riktigt ljust, när det alltid skymmer. Det fanns ingenting att vara rädd för, inte egentligen. Det fanns tusen soffor runt om i stan, där jag visste jag kunde få sova tills det ordnade sig med lägenhet. Hade jag vetat hur lång tid det skulle ta, kanske jag hade blivit rädd ändå. Det blev en soffa, i tusen dagar.
"Jag har inga pengar", sa jag. "Jag kan inte betala hyran. Men jag lovar dig att bära soffan på mina axlar när du inte vill ha den längre, och se till att den hamnar på soptippen."
Vi gick direkt från festen till våra anställningar. Kroppen tillät det. Du satt bakom kassan i en butik och jag klippte gräs på en kyrkogård. Det var mitt under byggkrisen på nittiotalet, hela arbetslaget bestod av arbetslösa byggarbetare som drack öl och tog lunch bakom gravstenarna. Jag hanterade en häcksax vårdslöst och skar upp ett sår i låret.
"Nu ligger jag här på soffan i två månader", sa jag. "Det finns inte så mycket annat jag kan göra."
"Gör vad du vill", svarade du. "Jag måste gå och jobba OCH TJÄNA PENGAR TILL HYRAN."
"Du, jag tänker ut embryot till en roman när du är på jobbet. Sen kanske jag kan diktera för dig och så delar vi fifty fifty?"
"Se till att bli frisk bara. Det är allt jag begär."
Igår fick jag ett mejl: Soffan står kvar. Jag vill inte att du slänger den på tippen, men däremot önskar jag att du får ut den till min nyinköpta sommarstuga på Dalarö. När kan du komma och bära?
Önska mig lycka till.
Det var sista dagen på andrahandskontraktet, sedan var jag tvungen att flytta. Vi var mitt i årstiden när det aldrig blir riktigt ljust, när det alltid skymmer. Det fanns ingenting att vara rädd för, inte egentligen. Det fanns tusen soffor runt om i stan, där jag visste jag kunde få sova tills det ordnade sig med lägenhet. Hade jag vetat hur lång tid det skulle ta, kanske jag hade blivit rädd ändå. Det blev en soffa, i tusen dagar.
"Jag har inga pengar", sa jag. "Jag kan inte betala hyran. Men jag lovar dig att bära soffan på mina axlar när du inte vill ha den längre, och se till att den hamnar på soptippen."
Vi gick direkt från festen till våra anställningar. Kroppen tillät det. Du satt bakom kassan i en butik och jag klippte gräs på en kyrkogård. Det var mitt under byggkrisen på nittiotalet, hela arbetslaget bestod av arbetslösa byggarbetare som drack öl och tog lunch bakom gravstenarna. Jag hanterade en häcksax vårdslöst och skar upp ett sår i låret.
"Nu ligger jag här på soffan i två månader", sa jag. "Det finns inte så mycket annat jag kan göra."
"Gör vad du vill", svarade du. "Jag måste gå och jobba OCH TJÄNA PENGAR TILL HYRAN."
"Du, jag tänker ut embryot till en roman när du är på jobbet. Sen kanske jag kan diktera för dig och så delar vi fifty fifty?"
"Se till att bli frisk bara. Det är allt jag begär."
Igår fick jag ett mejl: Soffan står kvar. Jag vill inte att du slänger den på tippen, men däremot önskar jag att du får ut den till min nyinköpta sommarstuga på Dalarö. När kan du komma och bära?
Önska mig lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar