Vilsen medelklass.

Hon lånade upp hundratusen på lägenheten och satte sig på ett flyg till Thailand och höll sig från Sverige i ett halvår. När hon kom hem igen, gick det knappt att känna igen henne.

"Du måste ha legat i solen varje dag, tio timmar", sa jag.

"Jag vet att det inte är bra för mig. Men jag orkade verkligen inte med mörkret."

"Vad ska du göra nu?"

"Söka jobb. Försöka stå ut."

Men det blev svårt på anställningsintervjuerna. Batiktröjorna, pärlorna i det toviga håret, solbrännan som skulle sitta i ett helt år, blicken som hela tiden sökte sig ut genom fönstret. Allt detta gjorde att arbetsgivarna inte ville anställa henne.

"Bjud mig på kaffe", sa hon.

Jag köpte två latte. Vi satte oss i ett hörn. Folk runtomkring satt i dyra kläder, dyra frisyrer. Hon rös till.

"Jag skiter i det här. Jag sticker igen."

"Gör det du måste", svarade jag. "Men kanske borde du stanna och reda ut ditt liv?"

"Vadå reda ut? Det finns inget att reda ut. Det är ni som stannar här som är konstiga. Att ni orkar med er själva."

"Okej, förlåt att jag sa något."

"Du, riksbanken sänker snart räntan igen. Jag tänker låna mer pengar på lägenheten och sticka. Häng med."

"Nej, jag stannar här. Jag har en bok att skriva."

"Du kan väl skriva i Hanoi också?"

Jag körde henne ut till flygplatsen i alla fall. Såg planet lyfta. Mellanlandning i Frankfurt. Lovade att se till lägenheten två gånger i månaden, plocka upp post från hallgolvet. Jag var tacksam över att jag inte ångrade att jag inte följde med henne.