måndag 25 november 2013

Sista beställningen, del 1.

En man sitter mitt emot mig med vänlig uppsyn och väntar på att jag ska säga något. Jag letar efter ord men hittar inte de rätta, vilka de nu skulle vara. Klockan på väggen tickar, jag vänder blicken ditåt gång efter gång för att kontrollera hur lång tid det är kvar innan vi måste gå ut till de andra.
”Som jag berättade på telefon så vet jag inte vad jag ska kalla det”, säger jag.
”Det är okej”, säger mannen. ”Det behövs ingen förklaring, inte just idag. Du är här och det räcker.”
”Jag misstänker att jag slår i botten just nu. Att det inte går att falla mer.”
”Vad är det som får dig att känna så?”
Slår ut med armarna. Orkar knappt hålla upp dem i luften framför mig. Känner hur golvet vill dra mig nedåt. Kroppen har ingen styrka längre. Tårarna finns i ögonen på en sekund.
”Det känns så. Som om jag förlorar allt.”
Han nickar. Det finns en historia i hans ögon, han vet vad jag menar, jag ser det. Utan att ha tagit del av vad han varit med om, är jag ändå tacksam för att det är just han som lyssnar, som om det inte hade fungerat med någon annan. Han är en främling men kanske har vi något gemensamt.
”Människor som söker sig till oss upplever givetvis sin situation på olika sätt”, säger han.
”Jag kan inte sova längre. Jag orkar inte vara vaken längre.”
”Det finns ingen enkel bot, ingen tröst. Men att du är här är en bra början på något nytt, det vågar jag lova dig.”
”Vad händer nu?” frågar jag.
”Som jag sa igår så tycker jag att du ska följa med mig och möta de andra. Vi sätter oss tillsammans och pratar.”
Jag sväljer. Koncentrerar mig på att andas. Rummet krymper, det måste det göra, det kan inte vara inbillning. Jag vet inte om jag klarar det här.
”Vad måste jag göra?”
”Ingenting. Det du vill. Lyssna. Kanske säga något. Du bestämmer själv.”
”Jag är rädd för att jag kommer bryta ihop.”
Han ler mot mig.
”Det förstår jag”, säger han. ”Jag tänker inte säga att det inte är något att vara rädd för. Det som händer, det händer.”
Jag känner mig skräckslagen, nästan paralyserad. Jag förstår inte hur jag ska kunna resa mig upp och gå ut till samlingslokalen. Tittar på klockan. Några minuter nu. Det är allt som skiljer mig från dem. Sedan är jag en av dem. Kanske borde jag gå. Säga att det här är nog ingenting för mig, jag har kommit fel. Jag kämpar vidare själv. Mannen mitt emot ser min ånger, min förtvivlan. Som att han förstår vad jag tänker.
”Vi för inga medlemslistor”, säger han. ”Ingen här registrerar dig. Du kan gå när du vill och ingen kommer att hindra dig. Du behöver aldrig mer komma tillbaka om du inte själv vill efter det här mötet.”
”Okej.”
”Vi erbjuder ett samtal och en gemenskap. Du får lyssna till andra som har det som du. Eller som inte har det som du. Det gemensamma är att vi inte längre dricker alkohol. Vi vet att det inte fungerar att göra det. Det krossar våra liv och familjer. Här finns människor från alla samhällsklasser, män och kvinnor, unga och gamla. Alla är välkomna, förutsatt att han eller hon bär på en uppriktig önskan att sluta dricka. Det är det som förenar oss.”
”Men är jag ens alkoholist?” frågar jag både honom och mig själv.
”Det kan bara du själv svara på, ingen annan. Jag tänker inte säga det åt dig och det kommer ingen annan heller att göra. Du vet svaret på den frågan. Om inte idag, så snart, ju mer du funderar kring det, då kommer svaret till dig.”
”Måste vi gå nu?” säger jag och sneglar återigen på klockan.
”Ja”, svarar han. ”Jag vill bara säga en sak till innan vi går ut till de andra. Vi erbjuder inte några utvägar, bort från supandet. Allt det måste du göra själv. Till oss finns bara ingångar, inga utgångar.”
”Jag begriper nog inte hur du menar.”
”Det finns ingen patentlösning, du blir aldrig fri från alkoholen, den kommer alltid att finnas i ditt liv, även om det visar sig att du har druckit ditt sista glas i livet. Det här är en kamp som kommer pågå för alltid, så länge du kommer hit. Det finns inget slut, ingen utväg. Förstår du?”
Jag reser mig upp. Hittar styrka någonstans ifrån.
”Som Hotel Californina.”
”Va?”
”Låten. Som Eagles skrev. You can check out anytime you want, but you can never leave.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar