Kära dagbok. Det är söndag, jag sitter i gryningen på ett hotellrum i Uddevalla och försöker plocka upp huvudet från golvet. Matsalen öppnade 07:00 och jag var där 07:10. Allt är som vanligt - jag kan aldrig sova - min kropp bestämmer själv. En person satt redan i matsalen när jag kom ner. Det var Plura. Han åt ett ägg. Det gjorde jag också. Fint, det var nästan som om vi åt frukost ihop, trots att det var några bord mellan oss. Synd att jag aldrig har varit ett Eldkvarn-fan.
Jag tyckte det var roligt att få agera relationsexpert hos Malou i tisdags. Bilden ljuger, jag var mer glad än sammanbiten. Taxiresan till tv-studion tog en timme, trots att jag bara behövde förflytta mig från en stadsdel till en annan. Det där tåget som spårade ur, gjorde livet svårt för oss alla. Logistiken fungerade helt enkelt inte. Men tjejen i sminket var rolig. Hon sa: "Trots din ålder har du inga påsar under ögonen. Vad använder du för Foundation?"
Och visst. Jag är äldre nu, men hotellrummen är fortfarande de samma. Jag låg i sängen och käkade jordnötter och funderade på text. Och saknade de jag älskar. Numera är jag handelsresande i böcker, tänkte jag. Fast det stämmer inte. Kärleken som mötte mig på Readtreat 2013, var underbar. Det är lätt att få för sig att man är jordens mittpunkt när 40 personer läser boken och har åsikter om den. Samtalet kunde hållit på hur länge som helst, men till sist bröt jag och gömde mig på rummet igen. All respekt till dessa verkliga bokälskare.
Först fick jag prata en timma om läsande och skrivande. Det var en vetgirig publik, och det var tacksamt att stå framför dem, eftersom de hade så mycket frågor. Jag har ju inte så många knep att dela med mig av, vad det gäller just skrivande. Fråga mig inte hur man skriver en roman, det är inte jag rätt person att svara på. Det pratas ju alltid om hur ensamt yrke det är att skriva, men det är minst lika ensamt att läsa, oftast. Om man inte har tillgång till en grym bokcirkel!
Efter lunch var det dags för just bokcirkel. Jag fick sätta mig med tio stycken pålästa människor och så fick jag höra vad "Kärleken passerade här en gång" egentligen handlade om. Jag borde nog ha spelat in samtalet. Det är inte min bok längre, det har jag sagt förr. Människor som läser den, gör romanen till sin. En person berättade att hon aldrig läst något mer sorgligt i sitt liv. En annan sa att hon läst romanen som en feelgoodberättelse.
Tack Uddevalla. Tack Jenny, för att jag fick komma.
/P
Jag tyckte det var roligt att få agera relationsexpert hos Malou i tisdags. Bilden ljuger, jag var mer glad än sammanbiten. Taxiresan till tv-studion tog en timme, trots att jag bara behövde förflytta mig från en stadsdel till en annan. Det där tåget som spårade ur, gjorde livet svårt för oss alla. Logistiken fungerade helt enkelt inte. Men tjejen i sminket var rolig. Hon sa: "Trots din ålder har du inga påsar under ögonen. Vad använder du för Foundation?"
Och visst. Jag är äldre nu, men hotellrummen är fortfarande de samma. Jag låg i sängen och käkade jordnötter och funderade på text. Och saknade de jag älskar. Numera är jag handelsresande i böcker, tänkte jag. Fast det stämmer inte. Kärleken som mötte mig på Readtreat 2013, var underbar. Det är lätt att få för sig att man är jordens mittpunkt när 40 personer läser boken och har åsikter om den. Samtalet kunde hållit på hur länge som helst, men till sist bröt jag och gömde mig på rummet igen. All respekt till dessa verkliga bokälskare.
Först fick jag prata en timma om läsande och skrivande. Det var en vetgirig publik, och det var tacksamt att stå framför dem, eftersom de hade så mycket frågor. Jag har ju inte så många knep att dela med mig av, vad det gäller just skrivande. Fråga mig inte hur man skriver en roman, det är inte jag rätt person att svara på. Det pratas ju alltid om hur ensamt yrke det är att skriva, men det är minst lika ensamt att läsa, oftast. Om man inte har tillgång till en grym bokcirkel!
Efter lunch var det dags för just bokcirkel. Jag fick sätta mig med tio stycken pålästa människor och så fick jag höra vad "Kärleken passerade här en gång" egentligen handlade om. Jag borde nog ha spelat in samtalet. Det är inte min bok längre, det har jag sagt förr. Människor som läser den, gör romanen till sin. En person berättade att hon aldrig läst något mer sorgligt i sitt liv. En annan sa att hon läst romanen som en feelgoodberättelse.
Tack Uddevalla. Tack Jenny, för att jag fick komma.
/P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar