Tonårsromantik.

Jag ville skriva något som fanns kvar hos dig, långt efter att flygplanet lyft. Men orden fastnade i handen (det var på den tiden när man fortfarande skrev brev på papper.) Jag försökte faktiskt skaka ut dem ur handen. Men nej.

"Jag kan stanna. Jag måste inte åka. Men då måste du be mig", sa jag.

"Vill du att jag ska be dig att stanna?"

"Ja."

"Fast hur skulle det se ut? Du har ju redan köpt en flygbiljett som inte är ombokningsbar."

Jag satt i ett kök i en liten stad och blickade ut genom fönstret. Mars var mörkare hos mig än hos dig, sådan var lagen om kontinenten; ju längre söderut, desto ljusare. Jag bryggde en kanna kaffe och så skrev jag.

Bob Dylan låter mycket, mycket sämre när du inte är med. Han går faktiskt inte att lyssna på, om du inte är med.

"Så här kan vi inte ha det", sa Mattias när han kom förbi nästa dag.

Han hade vinylskivor under armen. Så spelade han Waterboys, The Cult och Nico för mig och allt kändes bättre. Fast bara lite.

"Om jag inte får återvända till Amsterdam, då flyttar jag till Stockholm och skiter i allt", sa jag.

Det är den korta versionen av hur jag hamnade här.