Bekräftelsebehovet är intakt, även uppåt i åldrarna.

På firmafesten går det vilt till. Allt vet det, alla hatar det, alla går dit, alla går (förhoppningsvis) hem.

"När jag blir stor, ska jag bleka mina tänder och läsa en bok", säger Donald till den söta tjejen på ekonomi.

Men hon dansar vidare med sina kompisar. Donald står med ledsna hundögon och väntar en stund. Sedan lommar han över till mig, och så står vi i ett hörn och glor.

"Hon nappade inte", säger han till mig.

"Exakt vad fanns det att nappa på? Jag känner inte att de framtidsutsikter du målade upp var tillräckliga."

Min chef kommer över till oss.

"Man vågar ju inte säga ett ord till dig längre", säger hon. "Då vet man aldrig om det hamnar på Stockholm Under Ytan, eller kanske i en roman."

"Så farligt är det inte", svarar jag. "De flesta brukar klara sig."

Det är först senare jag inser att chefen är sur över att hon inte har fått ett eget kapitel i någon av böckerna. Det är när jag hänger ner rocken från en krok och gör mig redo för att gå hem. Då kommer hon fram.

"Hem och skriva ner dina observationer nu?"

"Vi får se. Kanske."

"Jo, kom igen nu. Berätta, vilka får vara med den här gången?"

"Donald", svarar jag.

"Donald? Varför då?"

"Det får du reda på senare."

Just där och då serveras kvällens andra par ledsna hundögon. Men chefen säger inget mer. Låter mig gå. Jag fiskar upp telefonen och skickar ett mess till Donald.

Du är kändis nu, i chefens ögon. 

Va? svarar Donald. Men jag inser att jag inte kan förklara. Jag tänker att de får läsa sen, båda två, på Stockholm Under Ytan.