Intervju med min förläggare

Här länkar jag till en intervju jag gjort med Erika på Massolit. Handlar om framtiden:

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/2015/02/25/vi-maste-prata-lite-om-framtiden/

/Peo

Bokrea på inbunden "Kärleken passerade här en gång."

Kärleken passerade här en gång  (Länk)

Victoria Milan

Det började med att jag loggade in på Victoria Milan och skapade ett fejkat konto. Jag uppgav att jag hade alla de attribut som jag vet att min man uppskattar. Sedan var det bara att börja tråla. Det tog väl tre dygn, sedan hade jag honom på tråden. Han hade ingen aning om att det var jag som nätflirtade med honom. Han skickade till och med bilder på sig själv.

Ja. Det var han.

Han ville ses och det var ingen hejd på allt han skulle göra med mig när vi sågs. Han skrev de där sakerna och sedan satt han mitt emot mig under middagen och pratade om sitt arbete på reklambyrån och hur hårt han arbetade för att vi skulle kunna ha det så här bra. Jag log mot honom, berömde honom för hur duktig han var, fast bakom mitt ansikte fanns ingenting, jag ville bara gråta. Avskydde han mig så mycket? Var begäret efter någon annan så kraftigt? Vi sjönk.

Sedan gick jag med på en träff. Vi skulle ses på Sturehof i baren en torsdag strax efter klockan fem. Han kunde inte stanna länge, skrev han, men vi kunde i alla fall känna lite på varandra, som han uttryckte det. Jag var där tio minuter för tidigt, tog ett bord i skymundan och beställde in ett glas vitt vin. Såg när min man kom in i lokalen och ställde sig i baren. Det gjorde mig så ont att sitta och titta på hans ryggtavla. Hur han nervöst spejade runt omkring i lokalen.

Sedan reste jag mig och gick fram till honom.

Så här ligger det till

https://www.youtube.com/watch?v=UXwit2-3RHY&feature=player_embedded

 

När jag var på turné med Evelina och jämt hamnade i trubbel.

"Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig", säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.

Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.

"Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första."

"Fast det är ju självklart", svarar jag. "Först kommer ett. Sedan två."

Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.

"Och på Instagram händer inte ett skit", säger Evelina och byter samtalsämne. "Det är som vanligt bara människor i motsljus som dricker margaritas."

"Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez."

"Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala."

"Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag."

"Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen."

Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.

"Hur tänkte du när du skrev din första roman?" hör jag någon fråga henne. "Var det underströmmen som fick igång dig?"

"Jag har ingen aning", svarar hon. "Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan."

Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.

"De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord."

Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.

"Kan jag använda det där?" frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.

Livet är för kort, som vanligt.

Jag har dragit ut på det i över ett år, som om bokens själva tyngd blir för mycket. Första delen var som tidvatten, det flöt över mig och försvann igen, vi pratar om sextonhundra sidor mikrokosmos, navelskåderi, självförbränning, raseri och ibland faktiskt - humor.

Jag pratar om Noréns dagbok, första och andra delen, som tillsammans utgör en redogörelse på över tio års tid av en människas liv. Eller "liv", om du föredrar det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det. Men så här: Första boken, behandlar fem år, dag ut och dag in, och det är faktiskt inte ett dugg tråkigt. Det är antitesen till tråkigt. Efter två år (inte två år av mitt liv, utan av Noréns i bokform) så går det inte att lägga boken ifrån sig. Det händer absolut ingenting och det är styrkan. Att Norén då och då är förbannad på någon skådis eller journalist är rätt ointressant, det som är styrkan är dagarna som pågår, funderingarna, ordflödet, poesin. Lars Norén är en helt briljant författare. Jag anser att han har massor av darlings som han skulle må bra av att göra sig av med, men i slutändan är han genial.

Men, när det så blir dags att plocka ned del två (ytterligare sju år!) och läsa, då tröttnar jag efter trettio sidor. Kan inte göra det en gång till; spendera sex till tio månader ihop med Lars och hans funderingar, hur sylvassa de än må vara. Sorry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte omedelbart fångar mitt intresse. Har du varit inne i en bokhandel på sistone? Det kommer ut så jävla mycket böcker. Alltså så sinnesjukt mycket böcker kommer det ut. Ni säger att bokbranschen är i kris, men tillåt mig att tvivla. Återväxten är mycket god. Jag är fortfarande mer butter än bitter, men jag gör mig inga illusioner om att det styrkeförhållandet inte kommer att förändras över tid. Hur ska man hinna läsa allt? Jag är ju inte ens klar med klassikerna.

Så, Lars. Det var fint att läsa om dina fem första år i dagboksform. Men vi måste dra en gräns någonstans. När du ånyo skriver om att du har köpt en alldeles för dyr rock på H i Berlin, då skrattar jag förvisso igenkännande (eftersom du redan har fem för dyra rockar från H sedan tidigare), men jag känner också att jag måste gå vidare. Det borde du också göra. Lämna in rockarna till Myrorna och gör dig fri.

 

Han förtjänade inte henne.

Jag visste inte ens hennes namn och vågade aldrig fråga. Hon jobbade extra på Konsum som låg en bit bort från min lägenhet och det fanns en mataffär som låg närmare, men jag tog promenader för att se om hon satt i kassan och ibland gjorde hon det. Det enda vi någonsin sa till varandra var hej. Och den enda fråga hon någonsin ställde till mig var vill du ha kvittot?

Det skulle vara fel att säga att jag var förälskad i henne. Det är att gå för långt. Men jag var bara sjutton år och gick på energier. Jag undrade så vem hon var. Men det gick bara inte att fråga henne om det. Så jag rafsade ihop mina matvaror och gick hem igen under stjärnorna och frågade mig själv varför jag gick till Konsum om jag ändå inte tänkte snacka med henne. Då behövde jag inte göra mig besväret.

Sedan köpte jag en tågbiljett och allt föll i glömska.

På juldagen samlades vi på den vanliga krogen och en gång var hon där. Tror inte att hon var hemvändare som oss andra, det syntes i hennes ögon att hon blivit kvar, våra blickar möttes, det var en stor lokal men det var mig hon såg på. Jag hade fått en ny distanserad säkerhet i kroppen som bara kunde komma med flytten och de nya människor jag lärt känna i en annan stad, människor och erfarenheter hon inte visste något om, men kunde ana sig till. Så jag gjorde ingenting.

Hon stod där bredvid sin kille och jag bara visste att hon ångrade sig. Det hade ingenting med mig att göra. Hon ångrade att han var han, hon borde också ha flyttat och haft en verklig anledning till att stå på den här krogen på juldagen. Jag blev sorgsen, mindes mig själv som sjuttonåring, tänkte att jag borde sagt något till henne när det fanns tid, men hon var inte intresserad då, jag var i underläge den gången.

Det blev säkert folk av henne också sa Lars när jag nämde det för honom, fast jag vet inte vad han menade med det, kanske är det bara saker man säger. Det enda jag är helt säker på, vilket är väldigt orättvist och elakt att skriva, är att han som stod där med ett ölglas i handen och skrattade lite för högljutt åt allt fantastiskt som skulle hända honom framöver, han förtjänade inte henne.

Utan titel.

Näthatarnas julafton infaller 365 dagar om året.

Jaha. Låt folk hålla på. Eller, jag vet inte. Har dom inget bättre för sig?

Min gode vän, journalisten på den stora tidningen, berättar att han varje morgon får börja med att tömma inboxen på latrin. Folk skickar skit, helt enkelt. Han skriver en artikel om att USA eller Kina eller Ryssland, han är kritisk till något som någon eller några har gjort och så vips, har han femtio nya mejl i inkorgen som beskriver vad skribenten ska göra med honom när de möts i en mörk gränd.

Jag slutar aldrig förvånas över det. Jag fattar helt enkelt inte. I min inbox ramlar det ibland in någon människa som har läst en bok eller intervju och som tycker att jag har fel fel fel. Mer än så är det inte, vilket ju känns bra. Det går att föra ett samtal. För min vän journalisten är det värre.

Vet att Ulf Lundell skickade en rutten fisk i ett vadderat kuvert till en recensent som hade sågat en platta eller bok, det här var på åttiotalet, tror jag. Det känns mer old school, att skicka fisk till recensenter, inte okej, men ändå oförargligt på något sätt. Näthatarna borde dra en gräns där: jag skickar härsken ärtsoppa i en plastpåse till Expressen, men sen får det vara nog. 

Jag lyssnar på Paul Simon idag. Funderar på en historia, prövar om den håller.

Hejdå.

/Peo

När skrev du något av betydelse, senast?

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om Charles. Ni vet, fyllot och författaren Charles Bukowski, som levde och dog bland sina ord och flaskor. Han var hipp på åttiotalet (och kanske en kort stund på nittiotalet också) och efter det var han persona non grata. Aftonbladet körde en lista på de tio mest oattraktiva saker som kunde finnas hemma hos en man, som kvinnan upptäckte när hon kom hem till honom för första gången. På sjunde plats låg "böcker av Charles Bukowski i bokhyllan." Nu, i dessa dagar, när en del författare har börjat prata gott om honom igen, så verkar han vara OK att gilla igen. Det är alltså möjligt att det kan bli tal om en andra dejt - även om du råkar ha ett tummat ex av "Postverket" i din bokhylla. Men jag vågar inte ta gift på det.

Charles skrev om saker som fanns runt omkring honom. Det vill säga: Alkoholister, prostituerade, uteliggare, deprimerade dagjobbare, psykopater i chefspositioner, etc. etc. Han tog sin verklighet och skrev ner den. Och just detta är temat för min text idag: Man pratar om att gräva där man står, det är ett tips som ofta dyker upp när det ska pratas om hur man faktiskt gör för att skriva en bok. Bukowski gjorde det, men nu till saken: Hur många av dagens svenska författare gör det egentligen? Gräver där de står? Handlar inte varenda bok om nån seriemördare som går runt med bultsax och klipper fingrarna av folk? (Jag överdriver, jag vet, ditt hatmejl behöver inte uppmärksamma mig på det.) Folk skriver ju böcker om dysfunktionella familjer också, visst, men samtidigt så visar de upp sina egna perfekta vardagar på instagram, med resor till Thailand, i stallet med sina döttrar, på gymmet efter ett stenhårt nittiominuterspass när svetten rinner från den vältrimmade kroppen. DET är ju verkligenheten, INTE den dysfunktionella familjen.

Så här: Nu ska du få ett tips, kära författaraspirant. Kära redan etablerade författare och kulturpersonlighet, du får också det här tipset, jag är generös idag: Träna mindre, läs och skriv mer. ELLER, om du vill gräva där du står, skriv då en bok om ditt perfekta liv utan några som helst skavanker. Välj själv, bara din text andas ärlighet och som att det finns någonting av dig själv i den. Detta saknar jag något oerhört när jag läser svenska författare av tjugohundratalet. (Gud, jag älskar att få generalisera.)

Tillbaka till Charles. Han sa: "If you are losing your soul, and you know it, then you still have a soul to lose."

Riskera mer, gott folk, riskera mer.

/Peo




 

Förlåt mig fader/moder, ty jag har syndat.

En före detta kollega till mig brukar säga att jag har fått mina döttrar för mina synders skull.
Mina synder: Jag spelade i ett band i många år, reste land och rike runt och livet var en fest. Det var sorglöst, om man så säger. Men kontentan är att jag hade så fruktansvärt roligt på den tiden (på andra människors bekostnad?) och nu har det blivit dags att inkassera straffet.

Straffet: Mina döttrar ska ut och leva sina liv, göra egna misstag, ge mig huvudvärk när de glömmer ringa hem om nätterna, och så vidare.

Jag har så svårt att fatta att jag ska "beskydda" mina barn mer, bara för att de råkar vara tjejer. Vad är det för sorts missriktad kärlek? Det där skämtet om att farsan står med hagelbössa och vaktar på sina döttrars heder, jag tycker helt enkelt inte att det är roligt.

Hela världen är uppdelad i kvinnligt och manligt, det vet vi sedan gammalt. Debatten tar ju aldrig slut kring det ämnet och även om Sverige råkar vara världens mest jämställda land (är det så? jag vet inte, men jag har fått den uppfattningen) så innebär inte det att vi är i mål, långt ifrån. Jag längtar efter att mina barn, mina döttrar, ska ge sig av, ge sig ut i världen och ge mig huvudvärk. För att jag är säker på att de kommer att klara av det. För att jag är säker på att jag kommer att klara av det. Trots att de är tjejer.

Jag tycker att det är tråkigt att feminismen uppfattas som något "kvinnligt." Egentligen handlar det bara om allas lika värde. Och i det begreppet; allas lika värde, finns det plats för både manligt och kvinnligt, tänker jag. Debatten borde inte exkludera en endaste person. Och de jättearga männen som säger att feministerna är "manshatare" har verkligen inte begripit ett dugg. Nej, det är inte manshat. Det är bara allas lika värde som diskuteras, det handlar om att inte ge något av könen tolkningsföreträde, att vi är jämbördiga. Vad är problemet? Varje gång mannen inte sätts i första rummet så är det manshat?

Vad har det här med en litteraturblogg att göra? Svar: Inte ett smack. Jag bryr mig inte ens om att försöka sy ihop det på slutet. Däremot tror jag att jag någon gång ska skriva en bok om de där synderna jag höll på med. Det kan bli rätt underhållande, jag lovar.

/Peo

Att bli inkallad som expertvittne. (Without having a clue.)

Så blev det fredag igen och precis som alla andra dagar så måste denna fyllas med innehåll. Fredag är numera min egna skrivdag, när jag stänger av telefon (och internet, om det inte är synonymer.se jag behöver komma åt) och så försöker jag producera 5 st. A4 text med högkvalitativ litteratur som inte en människa ska lyckas lägga ifrån sig när hen väl har fastnat. Jag tog mig an dessa fredagar med ambitionen att skriva lite mindre hårt de andra kvällarna, men det har visat sig att jag bara skriver mer. Och förhoppningsvis bättre, men det är svårt att avgöra när jag är mitt uppe i det.

Hur som helst så fick jag ett fint brev från en man som ligger i skilsmässa. Han hade läst "Kärleken passerade här en gång" och hittade mirakulöst någon slags tröst i den boken. Jag blir glad för breven, men vet ärligt talat inte vad jag ska tillägga. Jag är ingen expert på området, har aldrig utgett mig för att vara det. Skilsmässa måste bara vara ett jävla helvete, tänker jag. Och så skrev jag ner det helvetet, som jag misstänker att det ser ut när korthuset rasar.

Tänker på den gången Tv4 kallade in mig som expertvittne. Det går att se om du klickar på länken här:

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=2484939

Bonusinfo: Jag har fått förbud att använda den ljusblå kostymen på rätt länge nu, eftersom jag exponerade den så hårt under lanseringsperioden av förra romanen. Men det var svårt att låta bli, jag kände mig som att jag gick omkring på franska rivieran och bara pratade känslor.

/Peo

Om slut & förlust

Mitt emellan böcker.

På samma sätt som en människa kan vara mellan jobb, kan man också befinna sig "mellan böcker." Det är alltså ett finare uttryck för att inte kalla sig själv för arbetslös, eller i mitt fall, boklös. Det är ju fasansfullt, att befinna sig mellan böcker. Vad i helvete ska man göra då? Kolla på tv? Det är ju inte rimligt!

Jag menar, har ni sett vad som går på tv? Jag testade igår, zappade mig genom tolv kanaler, gav varje nyhetsankare en chans, gjorde ett överslag genom att kolla ett par minuter på en tv-serie för att se om någon av skådisarna sa något intressant med övertygelse - men nej. Det gick inte för sig.

Nu tänker jag på den gången jag satt på Guldapan i baren. Jag satt ju där en hel del, tyvärr, när det begav sig, men det här är alltså en särskild gång jag refererar till. Till höger om mig satt en känd svensk popsångare och beställde bärs och järn. Vi började prata med varandra och samtalet gled in på svenska filmer och svenska skådespelare. Han sa: Nämn en enda bra svensk skådespelare och jag försökte verkligen komma på ett enda namn men min tystnad blev bara längre och längre och den berusade popsångaren tyckte det var så fruktansvärt roligt att jag inte klarade av den uppgiften så han ramlade av barstolen och blev utslängd. Jag ägnade resten av natten åt att försöka komma på ett enda namn och det gick inte. Herregud, det måste vara något fel på mig.

Eller vänta nu.

/Peo

Ny form!

 

Så här kommer pocketutgåvan av "Så länge du är min syster" att se ut, när boken släpps i augusti 2015. Snygg formgivning av Emma Graves. Den inbundna utgåvan har ju också ett fint omslag, kära bokslukare. Tack för att du läser. Mer info här: Ponto Pocket.

Jag var sjuk och hade inget annat att läsa

Det gick inte att sova mer, förkylningen höll mig vaken. Jag var tvungen att hitta en bok i bokhyllan som tidigare hade undgått mig. Jag vet inte vad jag ska säga; när Modiano fick Nobelpriset 2014 så lockade det mig inte att läsa honom. Men I köpte Dora Bruder och jag minns inte att vi har pratat om den, fast det har vi kanske. Men i så fall vet jag inte - i skrivande stund - vad I tycker om boken.

Så sjukdomen tvingade alltså mig att läsa en nobelpristagare. Haha, det är ironiskt kan tyckas, men bara för att en författare har vunnit det där priset så betyder inte det att jag per automatik tänker läsa dennes böcker. Modiano: Han skriver korta böcker, de flesta verkar vara på under 150 sidor och ni som har läst tidigare inlägg på den här bloggen vet att jag älskar korta romaner. Folk använder så jävla mycket ord! Bokförlagens redaktörer borde stryka ner texter hårdare än vad de gör, det är mitt amatörutlåtande som läsare. Många romaner är på tok för långa, helt i onödan. Men Modiano skriver kort. Jag läste ut Dora Bruder på en dag. Språket är precist, exakt, strålande. Och historien som berättas går ju inte att fly ifrån. Har vi inte läst nog om andra världskriget nu? Nix, det har vi inte. Det är en strålande bok. Läs den.

Den enda nobelpristagare som jag hade läst innan han fick priset var VS Naipaul. Och vänta nu, Maria Vargas Llosa också, förresten. Under en period på nollnolltalet hade man ju ingen aning om vilka det var som fick priset. Men Naipaul och Llosa hade jag alltså koll på. Naipaul är bra, men Llosa är bättre. Så tycker jag.

Doris Lessing har jag läst efteråt och tycker mycket om. Däremot allas älskling Alice Munro, henne fick jag ge upp efter ett par noveller. Ja, så nu fattar ni hur obildad jag är. (Den som behöver lägga ifrån sig Alice Munro måste vara befriad från intellekt, så kanske man kan resonera.) Jag hoppas att Jeanette Winterson ska få priset, henne håller jag extremt högt. Jag rekommenderar en bok av henne som heter Fyrväktaren. Och också självbiografin Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Eller vänta nu. Varför gå och hoppas på att någon ska få ett pris? Det jag hör, är att författare som har fått priset skriver mycket sämre efteråt. Och det ödet måste vara fruktansvärt, tänker jag.

/Peo
 

Stryk dina metaforer och vinn över mig som läsare.

Jag bekänner mig till lärjungarna som tror på talesättet "storytelling beats beautiful writing every time", vilket i korthet översätts till att jag tror på bra historier före poetiska metaforer. Det är ju lite trixigt det där, för ett vackert språk kan absolut vara läsvärt, men inte utan sin grundhistoria, den som pågår och driver berättelsen framåt och får mig att undra hur det ska gå för våra kära karaktärer. Så: om jag måste välja - och nu måste jag det när jag skriver den här texten, för annars blir det ingen text - då väljer jag historien före språket.

Själv sysslade jag med att skriva vackert de tio första åren och gissa vad? Det blev inte ett smack skrivet i slutändan, eftersom jag satt med mening efter mening och vägde orden i min mun. Sedan var det någon som sa: Skriv precis som det var, bara. Det räcker. Och då testade jag det, med vetskapen om att jag alltid kunde skriva om det senare, göra det mer poetiskt, etc. Men det hann jag inte, för innan dess blev texten utgiven. Tji fick jag.

Återkommer till "Författaren i familjen", som jag läste ut igår. Jag ligger hemma i en man-cold dessa dagar (alltså en förkylning som är besvärlig, fast inte dödlig, men jag tycker jättesynd om mig själv) och mellan sovpassen så läste jag ut boken. Den har både berättelsen och språket, med överslag åt språket, skulle jag säga. En väldigt fin text om ett liv som inte riktigt vill sig.

Nu slumpar det sig så att det har blivit dags för Modiano. Jag är väl sist på honom, visste inte att han fanns innan de gav honom litteraturpriset. Har nu läst sextio sidor och är absolut inte övertygad. Men herregud, det är Paris och fyrtiotal, det räcker långt. (Även om det är brinnande krig och elände, inte alls romantiskt.) Han känns som en kille som helt har anammat vackert skrivande, men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Vårens boksläpp för mig personligen är annars Kim Gordons självbiografi. Jag har mycket höga förväntningar och tror helt klart att det kan vara nya Just Kids, Patti Smiths biografi, om ni minns? Säg bara New York och sjuttiotalet så är jag klappad och klar. Jag vet, det är fånigt romantiserande, men ändå, ta inte ifrån mig min sista dröm, snälla. Om jag vill läsa om punkscenen och Studio 54 och hur fattigt och eländigt allt var när Kim slog sig fram som rockstjärna på Manhattan, då får det vara så en vecka av mitt liv.

För övrigt har jag 440 000 tecken i ett dokument, som jag snart måste lämna ifrån mig till förlaget. Ingen punkscen där inte, inget New York eller rockstjärneliv. Och rätt lite beautiful writing också, faktiskt.

/Peo

Alltid tvåa på bollen.

Åker genom Sverige, sitter i timmar och stirrar ut genom fönstret, ser allt det vita, snön som ligger över hela landskapet och suddar ut varje gräns, jag vet inte om det är ett fält eller en sjö vi åker förbi i tvåhundra knyck. Och ärligt talat – det spelar så klart ingen roll. När jag ledsnar på att glo på allt det vita läser jag ”Författaren i familjen” och längtar till Frankrike, vilket jag gör alltmer ofta i dessa dagar. Det är inte som att jag ska emigrera (jag kan inte språket, jag gillar Sverige, mina barn skulle vägra, alla mina vänner finns här, etc.) men de franska romanerna får mig verkligen att vilja vara fransos, det erkänner jag.

Jag önskar mig precis vart som helst, eftersom det är stopp på toaletten i vagnen jag sitter och det har blivit översvämning där inne. Det rinner ut bajsvatten på golvet och ja, jag tror ni fattar själva att det finns bättre och sämre tågresor. Konduktören går runt och ger alla passagerare onda ögat, kanske för att han vet att det blir han som måste köra ner armen i toalettstolen och försöka få loss vad det än är som har fastnat. Jag gissar att tåget ska ner till Malmö igen, när de har släppt av oss på centralen. Och fyra timmar till med översvämning funkar inte, så därför får vi alla onda ögat. Det är en kollektiv bestraffning som faktiskt går att begripa. Att behöva bära hela världen på sina axlar, när allt man försöker göra är att kontrollera biljetter ombord på ett tåg, det kan lätt bli för mycket.

Killen bredvid mig kollar på en film med massor av pangpang i, jag sneglar och ser blodet flyta. Och jag sitter bredvid och läser roman och vi är rätt långt ifrån varandra i just den stunden. Han har dömt ut mig som kulturtomte och jag tänker på honom som….tja, jag vet inte. Det är bara dumheter, givetvis. Vem är jag att döma folk? Alla gör precis som de själva vill.

Ja, detta är mina simpla spaningar denna söndag. Ikväll hoppas jag sätta punkt för en längre berättelse. Häromdagen slog det mig att det kan väl en roman heta: ”Punkt.”

Så då kollade jag upp det och då visade det sig givetvis att någon redan hade skrivit en bok med den titeln. Herregud, aldrig får man vara briljant i fred.

/Peo

Å nej å nej å nej

https://www.youtube.com/watch?v=IU-VpxaOVok

/Peo

Kärleken du kände då, är större än smärtan du känner nu.

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/2015/02/02/karleken-du-kande-da-ar-storre-an-smartan-du-kanner-nu/

/Peo