fredag 29 november 2013

Årets julklapp är alltid, alltid en bok.

Jag tycker förstås att det ska ligga böcker under granen, den här julen. Adlibris har 10 % på allt den här helgen, bara ett tips.

Det var en märklig vecka, där Massolit Media köpte Forma Books (som är hem för mina böcker). Exakt vad det innebär vet jag inte, men utgivningsplanen ligger fast, säger förlaget. Det betyder att "Mannen utan ryggrad" kommer i redigerad pocketupplaga januari 2014. Och att en tredje roman släpps under hösten 2014.

Vill ni läsa en krönika om hur det är att ligga i en sjukhuskorridor och grina, trots att det inte är ett dugg synd om en, då kan ni leta rätt på nya Pappa Magazine, som finns ute nu. Den händelsen är tagen direkt ur verkligheten, så är det.

Såg att "Kärleken passerade..." hade sålt slut i ett par Akademibokhandlar. Roligt så klart, att folk verkar hitta boken. Hoppas DU vill läsa den också, eller ge bort den i julklapp?

En stor intervju i en stor tidning är på gång. Mer info om det inom kort. Dessutom ska jag träffa ett par litterära agenter och se om vi kan få ut boken i fler länder. Tror verkligen att fransmännen, spanjorerna, engelsmännen, danskarna osv. behöver en uppdaterad "Kramer mot Kramer" för tvåtusentalet.

Nog med reklam nu.

/P


onsdag 27 november 2013

Sista beställningen, del 2.

Han reser sig också och kommer runt bordet. Lägger en hand på min axel och för mig mot dörren. Det är dags. Vi går från ett rum till ett annat. Fem människor sitter på stolar i en cirkel och väntar på oss. Fyra män. En kvinna. Alla tittar upp när vi kommer in. Två stolar är tomma. Där sätter vi oss.
”Välkomna”, säger mannen jag nyss haft ett samtal med.
”Tack”, svarar de andra.
”Vem börjar?” frågar han oss.
”Jag”, säger en man med skägg och såriga underarmar.
Jeans. T-shirt. Trettio år kanske.
”Jag heter Jimmy”, säger han.
”Hej Jimmy”, säger vi.
”Jag är här för att jag är alkoholist. Jag har gått hit ett tag, kanske några månader. Jag har inte druckit någon sprit på sextioåtta dagar, om man räknar med idag.”
Det här är helt fel. Jag borde inte vara här. Jag är inte sån här.
”Jag började dricka öl i tonåren. Tidigt, jag kanske var tretton eller fjorton den första gången. Jag var fast direkt och jag älskade det” säger Jimmy. ”Vi var ett gäng som höll ihop och drack på helgerna. Det var alltid fest. Eller det blev fest i vart fall. Vi tävlade, drack hårt, hetsade varandra till att försöka stå på benen efter tio, femton starköl. Jag utvecklade en stor alkoholtolerans, jag kunde få i mig hur mycket som helst, mer än de flesta. Det ingav respekt hos de andra och hos mig själv också.”
Jag tittar på de andra som sitter runt mig. Ser deras slitna ansiktsuttryck. Tänker att mannen som pratade med mig hade rätt, här sitter alla sorter, inte bara torgfyllon. Människor ser oroväckande vanliga ut.
”Senare när gänget splittrades och gick sina egna vägar så fortsatte jag dricka på samma vis som tidigare. Jag skaffade mig nya vänner som tyckte om att supa. Parallellt med det gick jag färdigt en utbildning, skaffade mig ett jobb, träffade en kvinna, fick barn och allt det där. Jag har på det hela taget levt ett ganska normalt liv.”
Hans röst spricker när han ska fortsätta. Det är outhärdligt. Han börjar skaka när han försöker få fram orden.
”Livet gick som på räls kan man säga. Jag fick allt det jag önskade. Och kanske var det just det som var problemet. Jag stod inte ut med allt det vanliga, det så kallade normala livet som de flesta svenskar vill leva. Jag fortsatte att supa, det kunde jag inte sluta med. När barnen kom höll jag det till helgerna, men efter ett tag började jag resa i veckorna och då kunde jag dricka mer fritt, utan att riskera att bli upptäckt av min fru. Och efter ett tag rasade allt. Jag drack konstant, dag och natt. Innan möten, på luncherna, innan jag skulle hämta barnen på dagis. Till sist tog hon ut skilsmässa och hon fick vårdnaden om barnen.”
Ingen annan i rummet säger något. Vi låter honom sitta på sin stol och gråta och hämta andan. Det kliar på mig, jag vill gå.
”Jag har vaknat upp i mina egna spyor på platser jag inte känt igen. Jag har stulit pengar från barnens sparbössor för att köpa vin. Jag har supskulder till varenda människa jag någonsin känt, alla är jag skyldig pengar. Jag har inga vänner, inga nära, inte längre. Jag har supit bort allt. Det var när min tolvåring kom hem till mig och började plocka flaskor och städa hos mig för att pappa ska ha det fint hemma som jag inte klarade det längre. Hon var plötsligt större än vad jag var. Jag bodde i skit och kände mig som skit. Allt jag hade kämpat för var borta ur mitt liv. Jag ville dö.”
Tystnaden, sorgen. Allting jag är rädd för finns i det här rummet.
”Jag vill fortfarande dö. Men jag tar en dag i sänder”, säger Jimmy.
Han kliar sig på såren på armarna. Jag undrar hur han har fått dem.
”Jag dricker inte. Jag har ingenting kvar. Till och med spriten har jag förlorat. Varje dygn är en ny match. En dag hoppas jag kunna se mina barn i ögonen tillräckligt länge för att säga förlåt, så att de förstår att jag menar det, att jag vill vara bättre än så här. Att jag faktiskt är en människa.”
Jimmy är klar. Det går trettio sekunder. Fortfarande säger ingen något. Jag är helt torr i munnen. Kan inte känna min tunga som är klistrad mot gommen. Sitter på stolen och blundar och hoppas att jag ska bli osynlig.
”Vi har en ny deltagare idag”, säger mötesledaren.
Jag öppnar ögonen och tittar på honom. Alla vänder sina blickar mot mig.
Som strålkastare är ögonen. Kommer inte loss. Sitter fast här.
Jag väntar på att han ska fortsätta. Säga något mer. Letar efter en öppning, en förklaring, att han ska berätta att jag bara är här för att observera, att jag strax ska gå och lämna dem ifred. Men han är tyst. Så därför öppnar jag munnen.
”Jag heter Marlon.”
”Hej Marlon.” 

 

 

 

 

 

tisdag 26 november 2013

Textverkstad.




En vägbeskrivning, en idé till en text och ett dass. Vad behöver du mer för att kunna skriva? 

/P



måndag 25 november 2013

Sista beställningen, del 1.

En man sitter mitt emot mig med vänlig uppsyn och väntar på att jag ska säga något. Jag letar efter ord men hittar inte de rätta, vilka de nu skulle vara. Klockan på väggen tickar, jag vänder blicken ditåt gång efter gång för att kontrollera hur lång tid det är kvar innan vi måste gå ut till de andra.
”Som jag berättade på telefon så vet jag inte vad jag ska kalla det”, säger jag.
”Det är okej”, säger mannen. ”Det behövs ingen förklaring, inte just idag. Du är här och det räcker.”
”Jag misstänker att jag slår i botten just nu. Att det inte går att falla mer.”
”Vad är det som får dig att känna så?”
Slår ut med armarna. Orkar knappt hålla upp dem i luften framför mig. Känner hur golvet vill dra mig nedåt. Kroppen har ingen styrka längre. Tårarna finns i ögonen på en sekund.
”Det känns så. Som om jag förlorar allt.”
Han nickar. Det finns en historia i hans ögon, han vet vad jag menar, jag ser det. Utan att ha tagit del av vad han varit med om, är jag ändå tacksam för att det är just han som lyssnar, som om det inte hade fungerat med någon annan. Han är en främling men kanske har vi något gemensamt.
”Människor som söker sig till oss upplever givetvis sin situation på olika sätt”, säger han.
”Jag kan inte sova längre. Jag orkar inte vara vaken längre.”
”Det finns ingen enkel bot, ingen tröst. Men att du är här är en bra början på något nytt, det vågar jag lova dig.”
”Vad händer nu?” frågar jag.
”Som jag sa igår så tycker jag att du ska följa med mig och möta de andra. Vi sätter oss tillsammans och pratar.”
Jag sväljer. Koncentrerar mig på att andas. Rummet krymper, det måste det göra, det kan inte vara inbillning. Jag vet inte om jag klarar det här.
”Vad måste jag göra?”
”Ingenting. Det du vill. Lyssna. Kanske säga något. Du bestämmer själv.”
”Jag är rädd för att jag kommer bryta ihop.”
Han ler mot mig.
”Det förstår jag”, säger han. ”Jag tänker inte säga att det inte är något att vara rädd för. Det som händer, det händer.”
Jag känner mig skräckslagen, nästan paralyserad. Jag förstår inte hur jag ska kunna resa mig upp och gå ut till samlingslokalen. Tittar på klockan. Några minuter nu. Det är allt som skiljer mig från dem. Sedan är jag en av dem. Kanske borde jag gå. Säga att det här är nog ingenting för mig, jag har kommit fel. Jag kämpar vidare själv. Mannen mitt emot ser min ånger, min förtvivlan. Som att han förstår vad jag tänker.
”Vi för inga medlemslistor”, säger han. ”Ingen här registrerar dig. Du kan gå när du vill och ingen kommer att hindra dig. Du behöver aldrig mer komma tillbaka om du inte själv vill efter det här mötet.”
”Okej.”
”Vi erbjuder ett samtal och en gemenskap. Du får lyssna till andra som har det som du. Eller som inte har det som du. Det gemensamma är att vi inte längre dricker alkohol. Vi vet att det inte fungerar att göra det. Det krossar våra liv och familjer. Här finns människor från alla samhällsklasser, män och kvinnor, unga och gamla. Alla är välkomna, förutsatt att han eller hon bär på en uppriktig önskan att sluta dricka. Det är det som förenar oss.”
”Men är jag ens alkoholist?” frågar jag både honom och mig själv.
”Det kan bara du själv svara på, ingen annan. Jag tänker inte säga det åt dig och det kommer ingen annan heller att göra. Du vet svaret på den frågan. Om inte idag, så snart, ju mer du funderar kring det, då kommer svaret till dig.”
”Måste vi gå nu?” säger jag och sneglar återigen på klockan.
”Ja”, svarar han. ”Jag vill bara säga en sak till innan vi går ut till de andra. Vi erbjuder inte några utvägar, bort från supandet. Allt det måste du göra själv. Till oss finns bara ingångar, inga utgångar.”
”Jag begriper nog inte hur du menar.”
”Det finns ingen patentlösning, du blir aldrig fri från alkoholen, den kommer alltid att finnas i ditt liv, även om det visar sig att du har druckit ditt sista glas i livet. Det här är en kamp som kommer pågå för alltid, så länge du kommer hit. Det finns inget slut, ingen utväg. Förstår du?”
Jag reser mig upp. Hittar styrka någonstans ifrån.
”Som Hotel Californina.”
”Va?”
”Låten. Som Eagles skrev. You can check out anytime you want, but you can never leave.

 

lördag 23 november 2013

Det allra första bokomslaget.

När "Mannen utan ryggrad" blev antagen och arbetet med bokomslaget kom igång, hade jag en vag idé om hur jag ville att boken skulle se ut. Norlén & Slottner, som är ett mycket litet och mycket fint förlag, gav mig i stort sett fria händer.

Jag ville ha en vardaglig bild, som samspelade med titeln. Om möjligt ville jag fånga ett flyktigt ögonblick av berättarjaget.

Så var jag på fest, kom hem sent, och så togs den här bilden:


Då visste jag! Ja, vi tar och gör ett bokomslag med en man som borstar tänderna. Och så satte vi igång. Det togs säkert hundra bilder. Ingen dög. Tills jag hamnade i Paris, åt en god middag med tjurigt rödvin, släppte garden, blev trött och gick in på badrummet för att göra mig i ordning för natten, fotografen (Ingela Larsson) knäppte en polaroid, och så var det klart:


Sedan tryckte vi in polaroiden i nåt slags datorprogram och resten är historia:


/Peo

fredag 22 november 2013

Mazarine Street

En bild vi tog inför en turné. Sent nittiotal. Autentiska frisyrer. Foto: Tove Lamm Stråhle.


torsdag 21 november 2013

Grimas på Bokmässan 2013, mer skakad än cool.

Jag bytte förlag, från lilla Norlén & Slottner (2012), till Damm Förlag (2013). Jag satte mig på tåget och åkte ner till mässan, kom in i mässhallen, blev uppställd vid Damms monter och fotograferad. Sedan drog cirkusen igång.


Tre (eller fyra) stora läsupplevelser

Just nu läser jag "Glaskupan" av Sylvia Plath. En fin roman om att inte passa in, om att vilja gå sin egen väg i livet. Läs!

Tidigare i år har jag läst två romaner som verkligen stannar kvar. "Definitionen av liv", av Anthony Marra. Och "Varför vara lycklig när du kan vara normal?" av Jeanette Winterson. Läs! 

Sedan tycker jag förstås att du ska läsa min roman, "Kärleken passerade här en gång", som inte alls är en eländeshistoria. Det är en kärleksberättelse med hopp. Julklapp till någon du tycker om?





tisdag 19 november 2013

Allt går i bitar.

Martin och Isabelle hade nog det mesta de kunde önska sig - i alla fall om man betraktade dem utifrån och inte visste så mycket om hur det egentligen såg ut, bakom den stängda dörren på Tegnérgatan. Det var nog inte värre för dem än för någon annan, så tänkte jag på dem efter våra middagar, men samtidigt fanns där en känsla av att det inte stod rätt till mellan dem. Det var små gliringar och elaka skämt om den andre, när bara en fanns i rummet. Det gjorde mig illa till mods.

"Lova mig att vi aldrig ska bli så där", sa jag självgott till Majken i taxin på väg hem. "Vi måste ta hand om varandra på ett bättre sätt."

Martin och Isabelle stod ut förvånansvärt länge med varandra, innan Isabelle en dag berättade att de skulle gå ifrån varandra. Lägenheten var till salu.

"Oj, vad tråkigt", svarade jag, utan förvåning i rösten.

"Det är det mest ansvarsfulla vi kan göra", sa Martin till mig nere på Tranan en kväll senare. "Vi håller på att bli elaka och mörka i sinnet. Det är bättre att släppa varandra."

Strax efter det här upptäckte Majken och jag att vi inte längre hade något par att äta middag med. Alla andra vi kände befann sig i olika faser av sina liv, platser som vi antingen redan var klara med eller ännu inte hade kommit till. Så det blev ensamt. Varken Martin eller Isabelle ringde, de började om med sina nya liv och jag tror faktiskt inte att de hade lust att bli påminda om sina gamla jag.

"Vet du", sa Majken en kväll framför tv:n. "Jag bara jobbar. Du också. Våra vänner ringer inte oss längre. Jag bråkar med en granne om tiden i tvättstugan och blir jätteförbannad om inte DN kommer i tid på morgonen."

"Ja?"

"Först så tänkte jag att det värsta som skulle kunna hända mig, det var om du inte längre var attraherad av mig", fortsatte hon. "Jag skärpte mig för dig, det gjorde jag."

Paus. En oändlig tystnad. En ledsamhet som spred sig.

"Men nu har det hänt något ännu värre."

"Vadå?" frågade jag.

"Jag är inte längre attraherad av mig själv. Jag tycker inte om mig själv. Det spelar liksom ingen roll vad du tycker. Fattar du?" 

måndag 18 november 2013

Jakten på det perfekta skrivbordet

Jag sitter och stirrar in i en blåmålad vägg när jag skriver. På en stol som skadar arslet. Lika mycket som själen säger åt mig att göra något annat än att skriva historier som det inte går att leva på, så vill inte heller kroppen befinna sig där mot väggen, på stolen. Det gör ont.

Men om det jag skriver nu uppfattas som en klagan, då har jag misslyckats. Det finns nämligen ingen blå vägg och ondskefull stol i hela världen som jag tycker mer om. Jag har gett upp tanken på att skapa mig en "bättre" arbetsplats. Blir vid min läst, accepterar att det måste få vara så här.

Den ständiga kampen handlar istället om att skapa mer tid för både läsande och skrivande. Det är för mig som för alla andra. Tiden. Vem är det som sitter och håller på all överskottstid? Jag håller på att bli plågsamt medveten om hur mycket bra böcker det finns där ute, som måste läsas och hamna i mitt eget blodomlopp, för att sedan, på sikt, kanske kunna bli något eget. Det är stöld och fantasi om vartannat, precis som vanligt. Men för att kunna läsa - och skriva - måste det finnas tid. Här ligger den stora utmaningen.

Men visst såg jag det perfekta skrivbordet i en antikhandel för ett halvår sedan. För ett kort ögonblick kunde jag visualisera mig själv där, framför bordet, djupt försjunken i arbete. Men sedan knackade verkligheten på igen, när jag skulle ta en fika med en vän och det inte fanns pengar på kortet till att betala för kaffet. PC Jersild sa att det klokaste en människa kunde göra, var att ge upp sin konstnärsdröm. Att skaffa sig ett borgerligt liv och sedan försöka skapa konst på den lediga tid som blev över. Ingen skriver en roman på tom mage sa han. Vi får se, helt enkelt.

Konstnärsdieten skrivs det inte så mycket om i kvällstidningarna. Pasta rouge är paradrätten i den dieten (det vill säga spagetti och ketchup.) Numera när det finns smaksatt ketchup, alltså att ketchupen smakar mer än bara sockrad tomat, då går det att variera pasta rouge i det oändliga. Eller vänta här nu.

Till sist något helt annat: Jag känner att jag har fått min dos av alfahannar nu. Det har varit en alfahanne-vecka. Behöver inte träffa fler på ett tag. Möjligen, om jag har mod, återkommer jag och skriver lite mer om det senare.

/P






söndag 17 november 2013

Det har varit en fin vecka.

Kära dagbok. Det är söndag, jag sitter i gryningen på ett hotellrum i Uddevalla och försöker plocka upp huvudet från golvet. Matsalen öppnade 07:00 och jag var där 07:10. Allt är som vanligt - jag kan aldrig sova - min kropp bestämmer själv. En person satt redan i matsalen när jag kom ner. Det var Plura. Han åt ett ägg. Det gjorde jag också. Fint, det var nästan som om vi åt frukost ihop, trots att det var några bord mellan oss. Synd att jag aldrig har varit ett Eldkvarn-fan.


Jag tyckte det var roligt att få agera relationsexpert hos Malou i tisdags. Bilden ljuger, jag var mer glad än sammanbiten. Taxiresan till tv-studion tog en timme, trots att jag bara behövde förflytta mig från en stadsdel till en annan. Det där tåget som spårade ur, gjorde livet svårt för oss alla. Logistiken fungerade helt enkelt inte. Men tjejen i sminket var rolig. Hon sa: "Trots din ålder har du inga påsar under ögonen. Vad använder du för Foundation?"


Och visst. Jag är äldre nu, men hotellrummen är fortfarande de samma. Jag låg i sängen och käkade jordnötter och funderade på text. Och saknade de jag älskar. Numera är jag handelsresande i böcker, tänkte jag. Fast det stämmer inte. Kärleken som mötte mig på Readtreat 2013, var underbar. Det är lätt att få för sig att man är jordens mittpunkt när 40 personer läser boken och har åsikter om den. Samtalet kunde hållit på hur länge som helst, men till sist bröt jag och gömde mig på rummet igen. All respekt till dessa verkliga bokälskare.


Först fick jag prata en timma om läsande och skrivande. Det var en vetgirig publik, och det var tacksamt att stå framför dem, eftersom de hade så mycket frågor. Jag har ju inte så många knep att dela med mig av, vad det gäller just skrivande. Fråga mig inte hur man skriver en roman, det är inte jag rätt person att svara på. Det pratas ju alltid om hur ensamt yrke det är att skriva, men det är minst lika ensamt att läsa, oftast. Om man inte har tillgång till en grym bokcirkel!

Efter lunch var det dags för just bokcirkel. Jag fick sätta mig med tio stycken pålästa människor och så fick jag höra vad "Kärleken passerade här en gång" egentligen handlade om. Jag borde nog ha spelat in samtalet. Det är inte min bok längre, det har jag sagt förr. Människor som läser den, gör romanen till sin. En person berättade att hon aldrig läst något mer sorgligt i sitt liv. En annan sa att hon läst romanen som en feelgoodberättelse.

Tack Uddevalla. Tack Jenny, för att jag fick komma.

/P
 

fredag 15 november 2013

Månadens frågor och svar, sthlmunderytan@gmail.com


  1. Varför en bok om skilsmässa utan att vara skild? Svar: Det är en bok om förlust och vänskap. Mitt jobb är att kunna skriva om saker utan att de måste vara helt igenom terapeutiska. 
  2. Hur blir man utgiven? Svar: Förutom att skriva klart, menar du? Jag tror på hårt arbete - och ett fantastiskt följebrev till ditt manus. Lägg tid på det, berätta vad det är som gör ditt manus så bra och varför förlaget måste anta det.
  3. Favoritböcker? Svar: Finns många. Främlingen av Camus. Revolutionary road av Richard Yates. Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson. Till exempel. 
  4. Är nästa roman en uppföljare på "Kärleken passerade..." Svar: Nej, den är fristående.
  5. Kan du läsa mitt manus och komma med kommentarer? Svar: Jag önskar det fanns mer tid till att ge feedback. Jag vet att man behöver det när man skriver. Men jag hinner inte. 
  6. Är det inte tråkigt att Stockholm Under Ytan inte är anonym längre? Svar: Nej, jag är färdig med den biten, just här. Däremot är det inte omöjligt att jag har en ny anonym blogg, någon annanstans där ute, där det just nu byggs upp nya historier som hittar sina läsare...
  7. Vilken musik skriver du till? Svar: Just nu till det här:  Monotone winter

Skriv till sthlmunderytan@gmail.com om du har något på hjärtat. Tack för den här gången. 

/Peo


Uddevalla, here we go.

Den här helgen befinner jag mig i Uddevalla, för att prata om läsande och skrivande. Helgen är sedan länge fullbokad, men det kommer fler tillfällen för den som vill. Info här: http://www.bokmalen.nu/p/readtreat-2013.html

/Peo

torsdag 14 november 2013

Vilsen medelklass.

Hon lånade upp hundratusen på lägenheten och satte sig på ett flyg till Thailand och höll sig från Sverige i ett halvår. När hon kom hem igen, gick det knappt att känna igen henne.

"Du måste ha legat i solen varje dag, tio timmar", sa jag.

"Jag vet att det inte är bra för mig. Men jag orkade verkligen inte med mörkret."

"Vad ska du göra nu?"

"Söka jobb. Försöka stå ut."

Men det blev svårt på anställningsintervjuerna. Batiktröjorna, pärlorna i det toviga håret, solbrännan som skulle sitta i ett helt år, blicken som hela tiden sökte sig ut genom fönstret. Allt detta gjorde att arbetsgivarna inte ville anställa henne.

"Bjud mig på kaffe", sa hon.

Jag köpte två latte. Vi satte oss i ett hörn. Folk runtomkring satt i dyra kläder, dyra frisyrer. Hon rös till.

"Jag skiter i det här. Jag sticker igen."

"Gör det du måste", svarade jag. "Men kanske borde du stanna och reda ut ditt liv?"

"Vadå reda ut? Det finns inget att reda ut. Det är ni som stannar här som är konstiga. Att ni orkar med er själva."

"Okej, förlåt att jag sa något."

"Du, riksbanken sänker snart räntan igen. Jag tänker låna mer pengar på lägenheten och sticka. Häng med."

"Nej, jag stannar här. Jag har en bok att skriva."

"Du kan väl skriva i Hanoi också?"

Jag körde henne ut till flygplatsen i alla fall. Såg planet lyfta. Mellanlandning i Frankfurt. Lovade att se till lägenheten två gånger i månaden, plocka upp post från hallgolvet. Jag var tacksam över att jag inte ångrade att jag inte följde med henne. 

Saxat från Adlibrisbloggen

onsdag 13 november 2013

Överbetalda och lönnfeta innerstadsbor.

Av någon anledning råkade en kostym glida av galgen och hamna i högen av kläder på golvet, som Elisabeth skulle ta med sig till Myrorna. Varken Greger eller Elisabeth upptäckte det förrän det var för sent.

"Har du sett min Guccikostym?" frågade Greger.

När de förstod vad som hänt, fick Elisabeth en utskällning som inte var helt rättvis. Hon hade bara tagit högen med kläder, tröjor och byxor som de inte använde längre, och lämnat in alltihop när hon ändå gick förbi butiken på väg  till arbetet. Inte kunde hon veta att det låg en svindyr kostym bland de andra noppiga kläderna? Greger sprang bort till Myrorna på Tomtebogatan och slet upp dörren till affären.

"Var hänger kostymerna?" skrek han åt praktikanten bakom kassan.

Hon pekade och Greger var där på en sekund och gick igenom raderna av muggiga kostymer som hängde tätt. Och visst: detta är en solskenshistoria. Greger hittade sin kostym på en av galgarna, plockade ner den och tog med den till kassan.

"Jag vill köpa den här", sa han.

Praktikanten gjorde sin andra dag på jobbet. Hon kände de dåliga vibrationerna från Greger, att han hade nerverna utanpå. Men hon slog in priset på kassaapparaten.

"Den kostar trehundrafemtio kronor", sa hon.

Greger betalade. Bekymmersrynkan i pannan blev om möjligt ännu djupare än tidigare, trots att han hade fått tillbaka sin älskade kostym.

"Ni kan för fan inte ta trehundrafemtio spänn för en Gucci, det fattar du väl? Vem i helvete är det som prissätter varorna i butiken? Va!?"

Praktikanten, som vid det här laget hade bestämt sig för att försöka få avsluta sin praktik i förtid - hon hade trubbel med en kille som hade krossat hennes hjärta och hade annat att tänka på - visste inte vad hon skulle svara Greger.

"En sån här kostym kostar artontusen ny! Fattar du? Trehundrafemtio spänn. Ni är inte kloka."

Sen gick Greger hem. Elisabeth såg lättad ut när hon fick syn på kostymen.

"Slutet gott, allting gott", sa hon.

"Butikschefen på Myrorna är en idiot", svarade Greger. "Jag måste ringa till huvudkontoret och klaga." 

måndag 11 november 2013

Om någon undrar.

Den här veckan:

Lyssnar på Cut Copy. Läser ut "Definitionen av liv."

Lämnar ifrån mig åttiotusen ord till förlaget, som ska redigeras och bli min tredje roman. Den beräknas komma ut i oktober nästa år.

Sitter i soffan hos "Malou efter tio" 12/11, runt kl. 11:00, tillsammans med två författare som skrivit självhjälpsböcker efter en skilsmässa. Jag är den skönlitterära sidekicken. Vet inte hur länge samtalet kommer att pågå. För att höra en längre intervju, där jag får tala till punkt, kan man besöka Boksmakarna.se på den här länken: http://boksmakarna.se/fredagsintervjun/peo-bengtssson/

Har skrivit en krönika i nya numret av Pappa Magazine (kommer ut denna vecka) om varför jag låg på alla fyra i en sjukhuskorridor och fick tröst, trots att jag inte förtjänade den.

Åker till Uddevalla på fredag, för "Readtreat", och håller en presentation av mitt läsande och skrivande. Förhoppningsvis orkar folk lyssna en stund.

Gjorde lite anteckningar i helgen. Kan inte veta vad det är för något, men det lockade mig, ville inte glömma bort det. Livrädd för att det ska vara längre text som måste ut. Det orkar jag inte just nu, och inte min omgivning heller.

/Peo

lördag 9 november 2013

Malou efter tio.

På tisdag 12/11, kommer jag att vara med i TV4, hos Malou efter tio. Vi ska prata relationer och skilsmässor, och givetvis också "Kärleken passerade här en gång."

Mer info kommer.

/Peo

torsdag 7 november 2013

Åtta stygn i låret.

Tog en kaffe i gryningen, ville inte gå hem. Hoppades att natten skulle räcka lite till. Svarttaxibilarna som stannade på gatan framför oss, frågade om vi ville åka för en hundring, men vi viftade bort dem och satt kvar. Seven Eleven-killen tyckte synd om oss när vi suttit på trappan en timme och frusit. Han sa till oss att komma in i värmen och sedan fick vi de sista kanelbullarna till frukost.

Det var sista dagen på andrahandskontraktet, sedan var jag tvungen att flytta. Vi var mitt i årstiden när det aldrig blir riktigt ljust, när det alltid skymmer. Det fanns ingenting att vara rädd för, inte egentligen. Det fanns tusen soffor runt om i stan, där jag visste jag kunde få sova tills det ordnade sig med lägenhet. Hade jag vetat hur lång tid det skulle ta, kanske jag hade blivit rädd ändå. Det blev en soffa, i tusen dagar.

"Jag har inga pengar", sa jag. "Jag kan inte betala hyran. Men jag lovar dig att bära soffan på mina axlar när du inte vill ha den längre, och se till att den hamnar på soptippen."

Vi gick direkt från festen till våra anställningar. Kroppen tillät det. Du satt bakom kassan i en butik och jag klippte gräs på en kyrkogård. Det var mitt under byggkrisen på nittiotalet, hela arbetslaget bestod av arbetslösa byggarbetare som drack öl och tog lunch bakom gravstenarna. Jag hanterade en häcksax vårdslöst och skar upp ett sår i låret.

"Nu ligger jag här på soffan i två månader", sa jag. "Det finns inte så mycket annat jag kan göra."

"Gör vad du vill", svarade du. "Jag måste gå och jobba OCH TJÄNA PENGAR TILL HYRAN."

"Du, jag tänker ut embryot till en roman när du är på jobbet. Sen kanske jag kan diktera för dig och så delar vi fifty fifty?"

"Se till att bli frisk bara. Det är allt jag begär."

Igår fick jag ett mejl: Soffan står kvar. Jag vill inte att du slänger den på tippen, men däremot önskar jag att du får ut den till min nyinköpta sommarstuga på Dalarö. När kan du komma och bära?

Önska mig lycka till.

onsdag 6 november 2013

På den tiden, när det hela började.

Bloggkommentatorerna


En gång i tiden var Stockholm Under Ytan en anonym blogg. Anledningen till det har jag redan pratat om i diverse intervjuer. Bloggen Bloggkommentatorerna (och deras läsare!) var bäst i att spekulera. Missa inte kommentarerna.

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL INLÄGGET PÅ BLOGGKOMMENTATORERNA


 

Bekräftelsebehovet är intakt, även uppåt i åldrarna.

På firmafesten går det vilt till. Allt vet det, alla hatar det, alla går dit, alla går (förhoppningsvis) hem.

"När jag blir stor, ska jag bleka mina tänder och läsa en bok", säger Donald till den söta tjejen på ekonomi.

Men hon dansar vidare med sina kompisar. Donald står med ledsna hundögon och väntar en stund. Sedan lommar han över till mig, och så står vi i ett hörn och glor.

"Hon nappade inte", säger han till mig.

"Exakt vad fanns det att nappa på? Jag känner inte att de framtidsutsikter du målade upp var tillräckliga."

Min chef kommer över till oss.

"Man vågar ju inte säga ett ord till dig längre", säger hon. "Då vet man aldrig om det hamnar på Stockholm Under Ytan, eller kanske i en roman."

"Så farligt är det inte", svarar jag. "De flesta brukar klara sig."

Det är först senare jag inser att chefen är sur över att hon inte har fått ett eget kapitel i någon av böckerna. Det är när jag hänger ner rocken från en krok och gör mig redo för att gå hem. Då kommer hon fram.

"Hem och skriva ner dina observationer nu?"

"Vi får se. Kanske."

"Jo, kom igen nu. Berätta, vilka får vara med den här gången?"

"Donald", svarar jag.

"Donald? Varför då?"

"Det får du reda på senare."

Just där och då serveras kvällens andra par ledsna hundögon. Men chefen säger inget mer. Låter mig gå. Jag fiskar upp telefonen och skickar ett mess till Donald.

Du är kändis nu, i chefens ögon. 

Va? svarar Donald. Men jag inser att jag inte kan förklara. Jag tänker att de får läsa sen, båda två, på Stockholm Under Ytan.

tisdag 5 november 2013

Recension på Bokhora

Idag recenserar bokhora.se "Kärleken passerade här en gång." Länk hittar du här: http://bokhora.se/2013/karleken-passerade-har-en-gang-peo-bengtsson/

En tidigare intervju på bokhora.se hittar du här: http://bokhora.se/2012/mandagsmote-peo-bengtsson/

Tonårsromantik.

Jag ville skriva något som fanns kvar hos dig, långt efter att flygplanet lyft. Men orden fastnade i handen (det var på den tiden när man fortfarande skrev brev på papper.) Jag försökte faktiskt skaka ut dem ur handen. Men nej.

"Jag kan stanna. Jag måste inte åka. Men då måste du be mig", sa jag.

"Vill du att jag ska be dig att stanna?"

"Ja."

"Fast hur skulle det se ut? Du har ju redan köpt en flygbiljett som inte är ombokningsbar."

Jag satt i ett kök i en liten stad och blickade ut genom fönstret. Mars var mörkare hos mig än hos dig, sådan var lagen om kontinenten; ju längre söderut, desto ljusare. Jag bryggde en kanna kaffe och så skrev jag.

Bob Dylan låter mycket, mycket sämre när du inte är med. Han går faktiskt inte att lyssna på, om du inte är med.

"Så här kan vi inte ha det", sa Mattias när han kom förbi nästa dag.

Han hade vinylskivor under armen. Så spelade han Waterboys, The Cult och Nico för mig och allt kändes bättre. Fast bara lite.

"Om jag inte får återvända till Amsterdam, då flyttar jag till Stockholm och skiter i allt", sa jag.

Det är den korta versionen av hur jag hamnade här.

måndag 4 november 2013

Solidaritet med Södermalm. (Baksidestext till samlingen "Stockholm Under Ytan" som kom ut våren 2012 på Pupill Förlag.

På väg in mot gränskontrollen vid Södermalm. Önska mig lycka till, vill jag säga men ingen kan ju höra mig här i bilen.

Södermalm ligger strömlöst. Kallt och stilla. Som en stor mörk ö. Så har det varit nu i flera timmar.

Regeringen planerar en humanitär insats. På radion har de sagt åt oss alla att vi kan hjälpa till. Varje liten insats gör skillnad.

Personligen har jag varit nere på förrådet och rafsat fram ett gäng gamla palestinasjalar som kanske kan komma till användning.

På vägen till bilen går jag förbi Waynes coffe. Jag köper med mig trettiofem stora latte. Herregud, invånarna på Södermalm klarar sig inte länge utan sina latte. Jag drar mitt strå till stacken! När bilen rullar fram längs Götgatan vevar jag ner fönstret och delar ut muggarna till desperata formgivare. Tacksamheten i deras ögon. Jag önskar jag kunde beskriva det.

När allt kaffe är slut så står det fortfarande så många behövande södermalmsbor kvar utan att jag har kunnat hjälpa dem. Jag öppnar solluckan i taket på bilen och kastar ut palestinasjalarna. Jag ser i backspegeln hur människorna slåss om tygstyckena. Djungelns lag på Söder.

Jag ringer upp Dregen. Jag ringer upp Jocke Berg. Jag ringer upp Titiyo. Jag får till och med tag på Anna Hibbs, Stephanie af Klercker och bloggkommentatorerna. Alla vill hjälpa, men ingen vet hur.

- Vi bokar en kväll på Sturehof, säger jag. - Säljer biljetter. Folk spelar med sina band. Publiken köper drinkar och hela överskottet går till Södermalms behövande.

- Bra idé, säger Rebecca Simonsson, men hur ska vi sälja in konceptet?

- Vi kallar det Ship to SoFo, svarar jag.

LÄNK TILL TEXTSAMLINGEN

söndag 3 november 2013

Glädjekalkyl

Greger ringer sin personliga bankman.

"Hur mycket får vi låna?" frågar han.

"Vad har du för årsinkomst?"

"Ungefär fyrahundratusen", svarar Greger.

"Och din tjej?"

"Ja, vad kan hon ha? Hon är väl copywriter eller marknadsförare eller nåt sånt. Vad tjänar de? Ska vi säga att hon också tjänar fyrahundratusen om året? Låter det rimligt?"

"Men vet du inte vad din tjej jobbar med och hur mycket hon tjänar?" frågar bankmannen.

"Nej, men alltså, jag har inte träffat henne ännu. Men jag tänker att det är så det kommer vara när jag väl har gjort det, träffat henne. Alla är ju copys nu för tiden. Vi är ju kopior av varandra, här i Vasastan. Så därför är det lika bra att du lägger in henne i kalkylen också."

Bankmannen låter besvärad på rösten. Han vet inte riktigt vad han ska säga.

"Jag köper en trea åt oss nu på direkten", fortsätter Greger. "Så är det bara för henne att flytta in sen, när vi väl har träffats. Så hur mycket får vi låna?

lördag 2 november 2013

Den tredje romanen

I veckan blev det klart att Damm Förlag och jag fortsätter att samarbeta. Jag skriver just nu på en tredje roman, som är planerad att komma ut under nästa år. Det är inte läge att avslöja vare sig titel eller handling ännu. Men det är en fristående bok, alltså ingen direkt uppföljare till "Kärleken passerade här en gång" eller "Mannen utan ryggrad."

Jag har fått frågor på om jag tänker skriva en fortsättning på "Kärleken passerade här en gång." Kanske blir det så längre fram. Jag är själv nyfiken på hur det gick sen, främst för Fanny och Ingrid, efter att Samuel och Johanna lämnat varandra. Så om jag skriver en andra del, tror jag att det blir ur barnens perspektiv.

Hela november och december (och kanske mer än så) går åt till att skriva klart manuset jag arbetar på. Det är mitt sätt att överleva vintern som strax är här.

Bästa,
Peo