måndag 30 juni 2014

"Inte lägga så mycket."

Erik och Mirjam tröttnade på att inte lägga så mycket pengar på födelsedagspresenter och julklappar till varandra.
 
"Det har blivit så tråkigt alltsammans", sa Erik när vi sågs en måndag nere på trottoarkaféet. "Båda vill ju ha Burberry och Armani. Och vad ska man egentligen göra med alla pengar när man är dinkies?"
 
Erik och Mirjam hade gått en helt annan väg än sina trista snåla polare. De köpte precis allt till varandra. Hela tiden. Snart var deras walk in closet full av dyra märkeskläder, mycket mer än vad som gick att bära under en livstid. De var överlyckliga - båda fick ju presenter för tiotusentals kronor varje gång något skulle firas. Hur skulle man inte kunna bli glad över en sån sak?
 
"Härom dagen fick jag en gagball besmyckad med diamanter av Mirjam", fortsatte Erik. "Du vet en sån där bitboll som man har i käften när man har sex?"
 
"Erik, jag vet precis vad en gagball är, tack. Med diamanter på, sa du?"
 
"Och Gud såg på allt som Erik och Mirjam köpte, och se, det var mycket gott."
 
Erik och jag tappade kontakten efter det där. Det gick inte att hålla jämna steg med det där dinkies-paret, så jag höll mig till de mina istället. Jag hörde att de fick barn efter några år, men det var allt jag visste, tills Erik ringde mig och frågade om jag inte ville komma över. Vet inte varför jag tackade ja, men visst. Nyfikenheten tog över.
 
"Det här är Greta", sa Erik när han presenterade sin dotter för mig. 
 
Greta tog emot i hallen, tre år gammal, i Kenzo-klänning och lockar som måste ha blivit fixade hos frissan. Jag hade med mig en påse Ahlgrens bilar till henne, men Greta rynkade på näsan och sa att sånt där får man hål i tänderna av. Vi satte oss till bords för att äta.
 
Lilla Greta frågade mamma om inte hon också kunde få ett par fina YSL-ballerinaskor, precis som mamma hade köpt dagen innan. Alla skrattade åt hur fantastiskt gullig och envis lilla Greta kunde vara. Eller skrattade och skrattade - jag vet inte vad man ska kalla det som jag gjorde - men jag maskerade det som ett skratt i alla fall. Och så kom Mirjam med en tillrättavisning:
 
"Älskling du vet att jag älskar dig och jag skulle ge dig allt du önskar i hela världen, men vi har faktiskt inte råd."
 
"Men det har jag", fyllde Erik på. "Se så, Greta. Ät upp på tallriken nu så kan vi shoppa skor sen när Peo har gått hem."

fredag 27 juni 2014

Hustru nummer åtta, någon?

Innan jag gifte mig med min sjunde hustru så bad jag henne ta med sig ett utdrag på sin internethistorik till vigselförrättaren. Det var liksom inga konstigheter, jag ögnade igenom pappret hon gav mig och kollade så att det inte fanns några bisarra nätsidor som hon besökt de senaste fyra månaderna.

"Hur vet jag att det här inte är förfalskat?" frågade jag henne.

"Det vet du inte. Men vi ska ju för fan gifta oss, så nån slags tillit kanske du kan piska upp precis innan vi ska sätta ringar på varandras fingrar."

Ja, vad säger man? Min sjunde hustru var kaxigare än tillexempel den tredje. Men det är sånt som händer, det har jag lärt mig hantera med tiden.

Så vi sa ja till varandra och när hela den proceduren var klar så sa hon:

"Du, jag hade faktiskt förfalskat min internethistorik. Det fanns några RIKTIGT DÅLIGA sidor som jag har besökt alldeles för mycket, om du ursäktar. Jag kan inte fatta att du gick på den lätta."

"Men jag FRÅGADE dig ju? Hur kan du ljuga för mig INNAN vi är gifta? Är inte det sånt man gör när äktenskapet är på upphällningen?"

Och då svarade hon:

"Men älskling. Vårt äktenskap ÄR på upphällningen. Du ska få mitt kontonummer så du kan sätta in hälften av din förmögenhet, påminn mig om det innan kvällen är över så att jag inte glömmer ge dig det."

Och nu när jag har berättat den här historien, ber jag dig vänligt men bestämt läsa titeln på texten ännu en gång och komma med ditt svar.




torsdag 26 juni 2014

Skaffa inte barn om du gillar fotboll.

Hannes sitter i soffan och ser sin femtioelfte fotbollsmatch på två veckor.

"Gör jag ju inte", säger han till Frida. "Så många matcher har det inte varit ännu i WM."

"Amen för helvete, jag ser dig sitta sex-sju timmar EFTER jobbet i soffan varje kväll."

Hannes ser olycklig ut. Som om en atombomb har ramlat ner över honom.

"Du. Jag är faktiskt FÖRÄLDRALEDIG på dagarna. När du kommer hem så vill jag lämna över lillen och koppla av med lite fotboll. Är det verkligen FÖR MYCKET BEGÄRT!!!!"

"Men Sydkorea mot Nordpolen, kan det verkligen vara nåt att se?"

Och om Hannes nyss såg ledsen ut så är det givetvis ännu värre efter en sån kommentar.

"Frida, för fan. Sydkorea och Nordpolen MÖTS INTE ENS i WM", säger han.

Och så börjar lillen gråta eftersom mamma och pappa bråkar.


onsdag 25 juni 2014

De skäggiga cyklisterna som egentligen bara vill ha ihjäl någon.

Mia hamnade i ett kluster av cyklister på Torsgatan som var på väg åt samma håll som henne. Hon uppskattade klungan till cirka tjugo skäggiga män - då menar vi givetvis hipsterskäggiga män - som alla satt på varsin italiensk tävlingscykel och gav järnet. Cykelhjälmar, tajta träningskläder osv osv.

"Jag trodde att det var ett gäng som tränade för giro `d Italia, men så var det inte", sa Mia.

"Hur var det då?" frågade jag.

"Ja, det var vanliga svenska män som hade köpt hela paketet och var på väg till jobbet."

"Vad är det med dessa människor i innerstan som måste se ut som att de är proffs i ett cykelstall, när de i själva verket jobbar på bank eller byrå?"

Mia hade en teori. Jag hade hört den förut: Den svenska mannen befann sig i en total identitetskris och värst var det för trettioåringarna från Vasastan och Kungsholmen. Livet var så tomt, deras förhållanden hade gått i stå, barnen föraktade dem. Därför hittade de tröst i tävlingscykeln. Där gick det att få ut en del av all frustration som satt fast i kroppen.

"De håller stilen", konstaterade Mia.

"Det är en stil", svarade jag. "Men den är inte OK."

"Antingen är det träningskläder och tio mil i veckan på hojen, eller så blir de seriemördare med tiden eftersom de är så jävla förbannade."

"Då är det ändå bättre att de cyklar", svarade jag. 

tisdag 24 juni 2014

Någon sorts uppdatering.

Så här:

Skriver på en text. Det tar all tid och kraft.

Har beställt ett par romaner som jag måste läsa i sommar. Fyller på, så att säga.

Sätter mig i ett torp och gör klart saker. Tar kanske ett bad om det blir varmare. Slår ihjäl myggor. Går på sommarloppisar. Ser till att bli kysst.

Hör av dig om du råkar läsa någon av böckerna. Jag älskar läsarbrev (trevliga som otrevliga.)

sthlmunderytan@gmail.com

/Peo



torsdag 19 juni 2014

Vuxenmobbing på SATS.

Sascha fick ett helvete nere på gymmet efter att hon sagt åt en tyngdlyftarbrud på skarpen att hon behövde byta träningskläder då och då. 
"Ditt adrenalin sätter sig i kläderna", sa Sascha. "No offence, men det börjar lukta efter femton raka träningspass. Vad tror du om att idka lite intimhygien?" 
Tyngdlyftarbruden tryckte upp henne i ett hörn och viskade att Saschas dagar på gymmet var räknade. Men Sascha vägrade låta sig skrämmas, så därför gick hon som vanligt nästa dag och ställde sig på trappmaskinen. Plötsligt dök det upp två Juicy Couture-tjejer på varsin sida om henne och började trampa de också. Juicy Couture-tjejerna hade så mycket parfym på sig att det var helt omöjligt att andas för en vanlig stackars träningsnarkoman. Tack och lov så var det här ett bemannat SATS-gym, så personalen bakom kassan satte på sig syrgasmasker med tuber på ryggen och lyckades utrymma stället innan alla där inne hade fått in för mycket Ralp Lauren Big Pony 2 i lungorna. Ute på gatan stod tyngdlyftarbruden med sina två parfymerade kompisar och såg viktig ut. 
"Om det här är din variant av vuxenmobbing så måste jag ge dig en eloge", sa Sascha. "Det var ett bra försök, men du kommer inte att lyckas röka ut mig."
Tyngdlyftarbruden sa ingenting eftersom hon hade munnen full av anabola. Det var svårt att förstå om hon nickade till bifall, eller om det bara var muskelryckningar i halsen som fick hela huvudet att vicka fram och tillbaka.
"Men ni har motsatt problem", sa Sascha och vände sig till Juicy Couture-tjejerna. "Ni borde tänka lite mindre på er intimhygien, om jag säger så." 
Och så hade hon plötsligt ännu fler ovänner att hantera. Men det får jag berätta om en annan gång.


onsdag 18 juni 2014

Kosmopolit på kroppens kredit.

Peder avslutade sin femte läkemedelsprovning på den Kliniska Farmakologiska Prövningsenheten och var utmattad. Trots det verkade han vid gott mod.

”Jag har elva plåster på ryggen, sänkan är tagen i bägge armvecken och det finns inte en fingertopp som inte är sönderstucken”, sa han. ”Men jag fick ihop till flygbiljetten till Phuket.”

”Varför har du plåster på ryggen om du knaprar läkemedel?” frågade jag.

”Jag får utslag av tabletterna som de ger mig och så kliar jag sönder skiten på nätterna. Du skulle se mina lakan på morgonen när jag vaknar. Det är blod i hela sängen.”

”När flyger du till Thailand?”

”I övermorgon. Jag har hittat en bra mäklare som säljer min ena njure till en sjuk tysk industrimagnat. Det blir bra.”

”Hur mycket pengar får du för din njure?”

”Tillräckligt för att vara borta från Sverige i sju-åtta månader! Fattar du, vilken dröm. Jag ska bara ligga på stranden och sippa drinkar och instagramma bilder på mina sandiga fötter när ni går runt här i vinterslasket.”

”Det låter vanskligt, det här”, sa jag.

”Jag har fått ett bud på mina hornhinnor också. De flyger mig till Iran och lägger in mig på en klinik och får det gjort och då kan jag vara borta ännu längre.”

”Men då har du inget att se med. Eller hur?”

”Blinda människor förstärker sina andra sinnen, det vet du väl? Jag kan höra och lukta mig fram.”

”Men inte längre kolla på Instagram.”


”Det har du rätt i. Jag behåller nog hornhinnorna.”  

torsdag 12 juni 2014

Aptit på livet.

Erik väntar på Tranan. Jag är tio minuter försenad.

”Det är säkert två år sedan vi var här senast”, säger han. ”Och så är du sen.”

”Har du beställt?”

Erik nickar. Vi får in sallad och vin. Han ser trött ut. Jag kommenterar det.

”Jag har alltid varit en missbrukare. Har det i mig. Genom åren har jag missbrukat en mängd olika saker: Sprit. Mat. Kvinnor. Kläder. Så självklart är jag trött.”

”Okej. Jag vet det. Jag förstår det, nu när du säger det. Du har missbrukargenen. Så vad går du på just nu?"

”Sport.”

”Du menar att du sitter uppe hela nätterna och glor på sport?”

”Nej. Jag utövar sport. Springer. Klättar. Lyfter skrot.”

”Det låter ju ändå rätt sunt.”

”Ja tack och lov använder jag missbrukargenen på rätt sätt för tillfället. Jag är glad för varje dag som det är på det viset.”

”Runt hörnet väntar säkert tyngre saker.”

”Det gör det alltid”, säger Erik.

Vi sitter tysta en stund. Sedan kommer maten. Jag får Moules och Erik får Biff Rydberg, råraka, sex ostron, en ny karaff rödvin, extra pommes frites och en stor sallad.

”Jag bad om att få in allt samtidigt” säger han. ”Älskar när det är mycket mat på bordet.”

”Missbrukargenen, säger du. Du har den under kontroll alltså.”

”Det är bara för att jag tränar så hårt som jag kan äta så här. Det förstår du väl?”

Lite ohämmad reklam igen

CDON säljer ut den inbunda nu. Den är faktiskt värd 137:- om jag får säga det själv. Du hittar den här: KÄRLEKEN PASSERADE HÄR EN GÅNG.

 

onsdag 11 juni 2014

Köper alla mina gitarrer här.

Okänd fotograf. Affären ligger i Southampton, om du har vägarna förbi.

tisdag 10 juni 2014

Ganska packad på Stureplan.

Jag går ut med Greger på East och han lägger upp sina löständer på bardisken.

"Jag vägrar bli stigmatiserad av dig - och alla andra för den delen - bara för att jag råkar ha misskött mina gaddar en smula genom åren", säger han.

Bartendern kallar på vakter för att slänga ut oss. Han tänker inte tolerera några löständer på sin bardisk, men vakten blir så äcklad av tänderna så han vågar inte röra Greger.

"Vi kan göra det på mitt eller mitt sätt", säger Greger till bartendern.

"På ditt eller ditt sätt?" upprepar bartendern.

"Nej. På mitt eller mitt sätt. Hör du dåligt?"

"Säg bara vad jag ska göra för att du ska gå härifrån", svarar bartendern.

Oklart varför alla är så rädda för Gregers löständer, det tar vi inte hänsyn till i just den här berättelsen. Det är en spänd situation. Jag gissar att polis är på väg. Greger säger att han vill ha två backar öl, tre vinare och ett helrör vodka. Dessutom ska stället ringa fram en taxi som ska ställa sig utanför med motorn på och med öppna bakdörrar. Vi får rubbet och taxin kommer. Greger säger nu var du förnuftig, jag kommer snart tillbaka och så går vi med allt dricka under armarna. Taxin kör oss till Gubbängen och så åker vi upp till Gregers kvart och ramlar ner i soffan.

"Satan i helvetes jävla skit", skriker Greger.

"Vad är det?" frågar jag.

"Jag glömde tänderna på bardisken."

"Kan vi be någon hämta dem åt oss?"

"Jag ringer och kollar med morsan. Hon brukar hänga på East", svarar Greger.

 

torsdag 5 juni 2014

Pocketomslag till "Kärleken passerade här en gång."

Foto: Tove Lamm Stråhle. Förord av Johanna Broman.




Under radarn.

Och när jag ändå har mina läsare från Venezuela på tråden, vill jag ta tillfället i akt att berätta för Er att Stockholm Under Ytan kommer över för en session under nästa vecka. Det har ju hängt lite i luften, men nu kan jag bekräfta att flygbiljetten är säkrad. Vi möts där vi avtalade; bakom bensinmacken klockan 14, Er tid.

Jag landar i Caracas ett par timmar tidigare, men är tacksam om jag får checka in på hotellet först och byta om till linnekostym. Säg till om detta är ett problem för Er så ska jag försöka ordna det. Jag vill absolut inte var till något besvär. 

Innan vi sätter oss ner med mr. Chavez behöver vi gå igenom ett par frågor. Jag vill inte att vi går in i en förhandling oförberedda. 

  1. Är alla finansiärer fortfarande med på tåget?
  2. Hur blir det med "utflykten" till Maracabiosänkan?
  3. Saltlakrits, vem känner sig ansvarig?
  4. Inspelningsutrustning, gaffatejp, vem bär bandspelaren innanför kavajen?
Önskar att vi reder ut dessa frågor innan vi går vidare. 

I övrigt kan jag nämna att jag har avstyrt hotet från Alex Schulman. Har ni punkter ni önskar lägga till på agendan så mejla på sthlmunderytan@gmail.com  

Tills vi möts: Ligg lågt.

tisdag 3 juni 2014

Bli kompis med Stockholm Under Ytan.

Stay in touch på Facebook: Stockholm Under Ytan.

 /Peo

Våta fläcken

"Jag fattar inte varför alltid jag ska ligga i våta fläcken."

"Men det är ju du som har spillt för fan. Det är väl inte mer än rätt?"

"Det är ändå inte juste. Jag kan väl inte hjälpa att det är så naturen har konstruerat oss?"

"Tyst nu. Du har fått ligga. Det blev lite blött. Det dör du inte av."

"Alltså ibland är du så okänslig."

"Ring din mamma och gråt ut. Jag vill sova, okej?"

"Jag är märkt av min barndom. Jag blir aldrig fri."

"Suck."

"Jag var så kär i Adriana på dagis. Hon var ett år äldre och vackrast i världen. En vecka innan min födelsedag så kom hon med ett paket i famnen som täckte hela hennes ansikte. Det gav hon till mig. Men jag fick inte öppna det förr än på min födelsedag. Så en fröken ställde upp paketet på en hylla och sedan stod jag nedanför och stirrade upp mot det resten av veckan."

"Vad hände?"

"Födelsedagen kom. Jag var så stolt. Jag var så kär. Jag fick paketet och öppnade det. Det var tomt."

"Tomt? Du menar ingenting i det?"

"Precis. Det var tomt. Hon slog in ett tomt paket och gav till mig. Allt var ett skämt."

"Du måste ha blivit jätteledsen."

"Och nu är jag evigt dömd till att ligga i våta fläcken. Jag är en förlorare."

"Det måste betyda att jag är en nitlott?"

"Det var inte så jag  menade."

"Sov gott älskling. Eller förresten gör inte det. Rulla runt i kladdet och dröm mardrömmar."

måndag 2 juni 2014

Allt är meningslöst

Sara kom hem från Nya Zeeland och jag märkte det inte ens.

Hon satt vid sitt skrivbord. Jag gick fram med en pappersbunt som jag la på hennes plats. Jag tänkte att hon hade solat solarium. Frågade henne när hon trodde att hon kunde vara klar med rapporterna. Hon svarade att jag kunde få dem senare samma eftermiddag. Och nöjd med det svaret gick jag in på mitt rum igen. Strax därefter kom Patrik in till mig och stängde dörren efter sig.

"Du är så arrogant" sa han. "Sara har varit bortrest i ett år och på sin första dag på jobbet så går du bara fram till henne och lägger på henne arbete utan att ens fråga hur hon har haft det."

"Va? Har Sara varit bortrest?"

"I ett helt jävla år!"

"Det har jag helt missat."

Patrik suckade och gick ut igen. Jag blev ensam med mig själv.

Ingenting spelar någon som helst roll. Du kan resa bort ett år och komma tillbaka och vara helt förändrad. Mer levande och pånyttfödd. Men vi ska ta det ur dig. Vi ska stoppa in dig i maskineriet igen och göra dig till en av oss. Vi kommer att mala ner dig och dina nya känslor till en grå klump och sedan bunta ihop dig med ditt gamla liv igen. Var så säker. Tänkte jag inne på mitt rum och visste att det var sant.

Jag visste att jag borde gå ut till Sara och be om ursäkt. Försöka göra mig till en mindre skitstövel. Men så insåg jag hur väldigt få saker här i världen det finns som det verkligen är värt att kämpa för. Och Sara var inte en av dem.

Allting är meningslöst. Det är en insikt som vi förr eller senare gör, vi människor på jorden. Vissa kommer på det tidigt i sina liv. Andra tar trettio, fyrtio, femtio, kanske sextio år på sig. Och vissa människor kommer aldrig till den insikten.

Dom är givetvis de mest lyckliga.

söndag 1 juni 2014

Läropengar

Första gången du gav mig den där blicken av uppgivenhet var under vår bröllopsmiddag.

Vi satt sida vid sida och hade några timmar tidigare blivit vigda som man och kvinna.

Våra vänner höll tal. Jag skrattade. Drack vin. Sökte dina ögon.

När jag till sist fick dig att titta på mig så såg jag det direkt.

Glas.

Din blick var av glas.

Då tänkte jag på vad min far sa till mig ett par dagar före bröllopet. Han sa:

Hon tar dig bara för pengarna.

När efterrätten kom in så lutade jag mig mot dig och frågade om det fortfarande var OK för dig att vi skrev ett äktenskapsförord.

Det skulle du ha tänkt på lite tidigare, svarade du och skyfflade in tiramisu under näsan.

Du kan kalla det för läropengar, sa du när vi satt i taxin till hotellet.