onsdag 30 november 2022

Bara barn.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 


Bara barn.

 

Hon skrev ett brev från andra sidan jordklotet och berättade att hon hyrde ett hus på en strand av en fiskarfamilj och att hon försökte skriva en bok. Det fanns givetvis inga garantier för att hon skulle lyckas, men hon var fast besluten att försöka och hon skrev att hon hade tiden på sin sida. Det finns ingenting som tvingar mig att komma hem skrev hon. Jag stannar tills jag har tvåhundra sidor.

 

Jag skulle ha velat fråga henne en massa saker. Om varför hon bröt upp så plötsligt från Stockholm, vad det var som fick henne att packa väskan och ge sig av. Om hon hade planerat det eller om hon följde en impuls. Hur mycket pengar hon hade med sig, vad hon gjorde när hon inte skrev och så vidare. Men det fanns ingen adress dit jag kunde skicka mina frågor. Så jag fick gå omkring i blåsten på Odengatan och undra.

 

Jag läser Just Kids”, skrev hon. Det är den enda bok jag behöver.

 

Så då gick jag ner till Akademibokhandeln och bläddrade lite i den. Blev nyfiken och köpte den. Och så förstod jag vad hon menade. Kanske kunde hon spåra något hos sig själv som påminde om Patti Smiths vilja att lyckas som konstnär, jag vet inte. För mig fanns där berättelsen om det New York som jag upplevde så lite av när jag själv var över i stan: febern, dramatiken, folkmyllret, trafiken, konsten, kläderna och rockmusiken. Där mellan pärmarna på den boken fanns allt jag sökte.

 

Jag skrev ett svar på hennes brev och lade det i ett kuvert som jag slickade igen. Men eftersom det inte fanns någon adress dit jag kunde skicka det, behöll jag brevet i en låda och väntade på att hon skulle komma hem igen. Med eller utan manus. Det tog tre år innan jag fick se henne. Men en dag ringde hon och så sågs vi nere på det vanliga stället. Då gav jag henne brevet.

 

 

/Peo

 


Den illitterata alfahannen.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 


Den illitterata alfahannen.

Kan det verkligen stämma att veckan efter Bokmässan i Göteborg så blir de veneriska mottagningarna runt om i Sverige nedringda av människor som vill veta varför att det svider när de går på toaletten och kissar? Det här berättade en läkare för mig, som jag råkade hamna i samspråk med sist jag åkte tåg.

”Det är den där hotellfesten som pågår varje kväll på Avenyn när mässan har stängt, som ställer till det”, sa han. ”Det är där bokbranschens aktörer byter könssjukdomar med varandra.”

”Är det verkligen så illa?” frågade jag och försökte att inte låta alltför sensationslysten.

Läkaren satt och såg märkvärdig ut och nickade allvarligt mot mig. Vi förde kaffekopparna till läpparna och en fundersam tystnad uppstod. Jag vågade inte röra mig ur fläcken.

Så här är det: doktorer gör mig alltid lite rädd, som om allt de säger kommer att bringa olycka över mig och hela min familj. Ja, jag kanske är hypokondriker och visst självmedicinerar jag lite för mycket för mitt eget bästa (mest kyssar och poesi.) Men tro mig, det är endast för att minimera kontakterna med läkarkåren. De skrämmer skiten ur mig. Och den här läkaren, som satt inne med så mycket info om författares, förläggares och bokälskares sexualvanor, han skrämde mig mest av dem alla.

Att avslöja mitt största intresse för honom (att läsa, att skriva), var helt klart ett misstag och han högg tag i mig som ett rovdjur. Han ville prata uppriktigt, som bara två främlingar på ett tåg kan göra när de vet att de aldrig kommer att ses igen. Kanske var han bara sällskapssjuk, jag vet inte. Då drog han till med det där om bokmässan. Jag har tyvärr fått en borgerlig uppfostran, vilken hindrar mig från att bara resa mig från samtal och gå min väg. Det är min absoluta akilleshäl och ni måste lova att inte avslöja det för någon.

”Kan vi inte prata om något annat?” frågade jag. ”Berätta om någon bra bok du har läst på sistone.”

”Jag läser inget annat än facklitteratur”, svarade han. ”Och jag försöker undvika det också.”

Aha, tänkte jag. Här sitter ett bevis på det illitterata könet, mitt framför mig. Han är arketypen för den man som aldrig läser litteratur, som inte reflekterar över det heller. Han har makt i samhället, tjänar bra med pengar, åtnjuter inflytande och blir lyssnad till. Men. Han. Läser. Inte.

Troligen lever han med en kvinna som läser i hans ställe. Ja, allt det där känner ni ju redan till, kära läsare på Bokhora. Det har skrivits spaltmeter om männen som inte läser; det är alfahannarnas sammansvärjning som jag vet så lite om och borde försöka förstå. Men här satt alltså arrogansen personifierad mitt emot mig och jag hade världens chans att fråga honom om ointresset för det skrivna ordet, om jag bara visste hur jag skulle göra det på ett snyggt sätt. Vilket jag inte gjorde. Mannen tittade ut genom fönstret en stund och suckade.

”En gång i tiden var jag filantrop, det var därför jag ville bli läkare”, sa han plötsligt. ”Med åren har jag blivit misantrop.”

”Bitterhet är ett gift”, svarade jag. ”Försök undvika det.”

Han tog ingen notis om vad jag sa, utan fortsatte:

”Men nu, efter att ha arbetat på en venerisk avdelning i några år, och tvingats ta emot alla dessa människor efter bokmässan i Göteborg, jag då har jag fan blivit nihilist.”

Och det måste vi ge den illitterata alfahannen: Han kunde slänga sig med ord. Fråga mig inte var han hade lärt sig dem.     

 

/Peo


Stockholm, we have a problem.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 


Stockholm, we have a problem.

 

Henning och jag tog oss äntligen tid för varandra. Vi hade pratat länge om att göra en resa ihop, bara vi två, familjerna fick stanna hemma. För gammal vänskaps skull, det var så länge sedan vi kunde ha ett samtal utan att bli avbrutna av flygande legoklossar. Henning var flygrädd och jag fick nästan släpa ombord honom på planet. Fastän han inget hellre ville än att göra resan. Jag tyckte det var så märkligt, för han flög nästan varje vecka i tjänsten. Men okej, så var det i alla fall.

”Hur löser du det?” undrade jag. ”Om du är så rädd för att flyga, menar jag.”

”Jag lyssnar på rock så högt i hörlurarna så att det värker i hela huvudet”, svarade Henning. ”Och så läser jag böcker under hela flygresan.”

”Vad läser du nu då?”

Han räckte över boken till mig. Det var Please Kill Me! av Legs McNeil och Gillian Mccain, som såg tummad och välläst ut. Jag var imponerad.

”En affärskille som du”, sa jag.

”Det är mina rockstjärnedrömmar som måste få utlopp någonstans”, svarade Henning.

När vi lyfte från Arlanda, kramade Henning armstöden så hårt så att knogarna vitnade. Han var verkligen rädd, men flygresan blev händelselös och sedan landade vi. När Henning stod på flygplanstrappan, sken han upp och slog ut med armarna.

”Jag älskar Europa.”

Vi tog en taxi in till stan och chauffören körde sicksack mellan långtradare och bussar och släppte av oss vid ett torg med små trottoarserveringar, där det sprang omkring kypare i vita skjortor mellan borden. Vi sjönk ner på varsin stol och gjorde en beställning. Vi hade tre härliga dygn framför oss. Då ringde det på Hennings telefon. Han tittade på displayen.

”Det är Monica”, sa han.

Han svarade och beskrev för sin fru hur vackert torget var där vi satt och att vi precis hade kommit fram; vi hade inte ens gjort oss av med våra väskor ännu. Sedan ställde Henning telefonen på bordet och slog på högtalaren så att Monica kunde prata med oss båda. Jag sa Hej Monica och Jag lovar att ta väl hand om Henning. Det gamla vanliga som man säger till sina vänners fruar. Efter ytterligare en stund blev det dags att runda av samtalet.

”Ha det så bra i Nepal, killar”, sa Monica. ”Jag längtar tills ni kommer hem igen.”

Henning och jag tittade förvånat på varandra.

”Vi är i Neapel, Monica”, sa Henning och blängde på telefonen. ”Inte Nepal.”

 

/Peo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Alla dessa renässansmänniskor, bortom räddning.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 


Alla dessa renässansmänniskor bortom all räddning.

Folk som skriver böcker och artiklar till tidningar klagar ofta på hur lite betalt de får, att skrivandet inte går att leva på och att hela världen är emot dem. Det slår aldrig fel: En människa från förr, en bekant som inte har hört av sig på ett tag, skickar plötsligt ett mess och vill ses. Vi tar ett glas i en hotellbar med utsikt och så börjar klagovisan.

”Åh, herregud vad fattig jag är”, säger X och vinkar till bartendern för en påfyllning av sin vodka & tonic.

”Men kul att vi äntligen ses”, svarar jag.

X har ett ansikte som redan bär spår av framtida misslyckanden. Jag vet inte annars hur jag ska förklara tyngden på axlarna, de hängande kinderna, blicken tömd på mänskligt innehåll: Som ett misslyckande som är på väg att hända.

”Jag skriver artiklar, kämpar för att få komma upp på redaktioner och pitcha en idé, ingen har tid, dörrarna är stängda, folk gömmer sig bakom sina receptionister som inte vill ta i mig med gummihandskar”, säger X.

”Alltså, de flesta receptionister vill inte ta i någon med gummihandskar. Det behöver du inte ta personligt”, säger jag. ”Det är liksom inte deras jobb att ta i folk.”

Men X är på uselt humör och har bestämt sig för att det måste fortsätta på det viset hela kvällen. Vi har inte setts på ett halvår och ändå blir det så här. Jag kunde ha stannat hemma.

”Man blir inte rik på att läsa böcker heller”, försöker jag. ”Jag köper travar med böcker varje månad, det är som ett missbruk och min fru är vansinnig på mig. Mina barn får gå med hål i skosulorna, när jag läser Egenmäktigt förfarande.”

”Du, jag har knappt råd att mata katten. Och jag har inte ens katt.”

Det här mötet känns mer och mer som en fattighetstävling. Okej, okej, okej. Vi har fattat nu. Det är synd om den fattiga konstnären och omvärlden är kall och hård och struntar i om folk kan klara sig på att skriva eller inte.

”Vad handlar det här om? Vill du att jag ska ta notan ikväll?”

Jag måste ju fråga. X skiner upp. Blir lite gladare. Börjar sittdansa på barstolen.

”Men då får du underhålla mig med något annat än din eländeshistoria om ditt skrivande”, säger jag. ”Berätta något annat.”

”Jag kanske borde ta ett extrajobb”, funderar X. ”Jag kunde jobba på bank, eller köra truck, eller bli cykelbud. Samtidigt som jag skriver färdigt min roman, en teaterpjäs och målar några tavlor.”

”Lova mig en sak”, säger jag.

”Vadå?”

”När du slår igenom som författare, anställ då en receptionist som är bussig mot folk när de ringer. Som låter dem få boka in sig på tider för att träffa dig.”

”Jag inleder ett samarbete med Armani när jag slår igenom”, säger X, ”som får designa riktigt snygga gummihandskar till min personal.”

 

/Peo

 


Souvenir.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.)



 

 

En gång för många år sedan, under ett annat sekel, satt jag mitt i natten i de gamla delarna av Jerusalem och spelade schack och drack vin med en främling från Australien. Vi kunde inte sova någon av oss, därför fördrev vi tiden med ett parti i väntan på att tröttheten skulle infinna sig. Alla andra på vandrarhemmet hade gått och lagt sig, men vi satt uppe och lät timmarna gå. Vi var båda runt tjugo år och var ute på det första egna äventyret, långt hemifrån. Det fanns ingen plan, ingen akademisk utbildning som lockade. Jag hade skrivit en usel roman, jag såg själv att det var för tidigt, jag hade inte orden eller upplevelserna för att kunna bygga en historia trovärdigt. Men jag skulle göra fler försök, jag behövde bara leva lite först, göra några resor och träffa lite folk, sa killen från Australien när jag klagade. När man är tjugo år behöver man inte så mycket mer än en vaknatt i Jerusalem tillsammans med en likasinnad. Sedan känns allt bättre igen.

 

Jag kan inte minnas vem som vann schackpartiet. Det är inte viktigt. Men jag kommer ihåg den här killens jacka som han gav till mig på morgonen. Här sa han. Ta den, för jag behöver den inte längre. Jag tog emot den för jag hade inga pengar och det var kallt på kvällarna. Vi åt en frukost i gryningen och sedan gick jag upp på rummet för att försöka sova en stund. I ena fickan hittade jag en liten sönderläst pocketbok. Jag ville lämna tillbaka den, men killen med jackan hade redan checkat ut från vandrarhemmet när jag försökte leta upp honom ett par timmar senare. Så jag bestämde mig för att läsa boken. Vid flodens krök av V.S Naipaul. Språket gjorde stort intryck på mig; det var både vackert och exakt. Det var en kort roman, så jag läste den på en eftermiddag eller två och sedan letade jag reda på ett antikvariat i Tel Aviv som hade fler böcker av honom. Naipaul var under många år en litterär förälskelse.

 

Det här var innan Internet och mobiltelefonen. Ville man hålla kontakt med någon som också var ute på drift så var det poste restante som gällde. Jag skrev flera brev till olika postkontor, där jag misstänkte att killen från Australien skulle behöva hämta post förr eller senare. Jag skrev och tackade för boken, att jag inte visste om han lämnat kvar den i fickan med avsikt och i så fall varför. Men att jag hade läst den och tyckte om den. Jag fick aldrig något svar. Jackan bar jag resten av den resan, men när jag var tillbaka i Sverige så var jag tvungen att slänga den eftersom det bodde loppor i fodret. Men boken, den slitna pocketutgåvan av Vid flodens krök, har jag fortfarande kvar. Den står i bokhyllan med sin spruckna rygg och om man öppnar den så faller bladen ut eftersom limmet har släppt. Den har fått följa med i flytt efter flytt, eftersom det är en bra bok och därför att det är det enda jag fortfarande har kvar från den resan.

Om det är det materiella vi snackar om, alltså.

 

/Peo

 

 

 

 

 


Saker jag tänker på mitt i natten.

(Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 


 


Det går att ligga sömnlös över det mesta här i livet. Kärlek eller räkningar. Barnens hälsa eller oförrätter du fick genomlida för flera år sedan, ett jobb du gärna ville ha och som du sökte men aldrig fick. Alla som har vaknat till mitt i natten, uppryckta ur sin dröm och inte klarar av att somna om, vet vad jag pratar om. Tankarna får upp hastigheten i skydd av mörkret och sedan är det kört.

Själv ligger jag just nu vaken över böcker. Eller specifikt över en bok som inte lämna mig någon ro, Dark Places av Gillian Flynn. Bokhoras läsare har förstås redan läst den för länge sedan och jag är sist på bollen, det fattar jag. Så jag ska inte bli långrandig kring den romanen. Men jag konstaterar att Gillian Flynn är en stilist av rang, hennes språk är exakt, briljant i all sin enkelhet. Jag som aldrig orkar slutföra romaner om brott (upplösningen intresserar mig inte, jag fattar sällan tycke för karaktärerna), sträckläser den här. Och det är språket som fångar, mer än storyn. Snart har jag läst ut den och då är det dags för Stoner. Så, nu vet du allt om mitt läsande. Nästan.

Jag snöar ofta in på ett författarskap åt gången och plöjer tre eller sex böcker på raken, om jag har möjlighet. Det är en ständig jakt efter influenser. När jag upptäckte Richard Yates var det så. Samma sak med Patricia Highsmith och Jeanette Winterson. Älskar att försöka förstå hur en författare tänker och uttrycker sig, förhoppningsvis lära mig något, kanske till och med stjäla vackert om det går, vilket det sällan gör. När jag var yngre plöjde jag Charles Bukowski, Selma Lagerlöf och Göran Tunström i hopp om att snappa upp något av värde. I en intervju jag gjorde för en podcast förra året, tvingades jag erkänna att jag skrev en roman som artonåring, kraftigt influerad av Bukowski och just Selma Lagerlöf. Det var en riktigt katastrofal historia som ingen ville ge ut, tack och lov. Romanen finns inte längre, jag har inte kvar manuset, det försvann i en taxi sent en natt och ingen var gladare än jag när det hände. Redaktörerna på de större förlagen drog en lättnadens suck, så var det nog, jag slutade plåga dem med det där skräpet jag hade skrivit. Numera brukar jag säga att det ingår i allmänbildningen att någon gång i sitt liv har skrivit ett manus, som sedan tappas bort och aldrig återfinns. Det hände Hemingway, som glömde en väska på ett tåg, osv. osv.

En sak till håller mig vaken om natten. Det handlar om ett samtal jag hade med en avlägsen bekant, en person jag inte hade träffat på många år. Vi stötte på varandra på gatan, den första vårdagen, alldeles nyss. Jag blev glad över att se henne, hade tänkte på henne genom åren och undrat. Hon såg ut att må bra.

”Jag ser att du skriver böcker”, sa hon till mig.

”Ja, det händer.”

”Jag skulle vilja läsa den senaste, men det kan jag inte”, fortsatte hon.

”Varför inte?”

”Jag läser bara kvinnliga författare.”

Så min goda vän från förr var brutalt uppriktig. Men inte gjorde det någon nytta för vår vänskap. Hon valde att göra samma misstag som män har gjort i alla tider, det vill säga välja böcker skrivna av samma kön som de själva. Jag blev så paff så jag lyckades inte fråga henne varför. Och nu sitter jag här mitt i natten, sömnlös, och skriver en text om det dessutom. Jag vill inte föra sömnlösheten vidare med dessa ord. Men det jag undrar och borde ha frågat: Hur kan man hitta nya influenser om man förvägrar sig litteratur, bara för att den är skriven av ett specifikt kön eller tillhör en viss genre? Själv tänker jag försöka mig på fler spänningsromaner. Det tackar jag Gillian Flynn för.

Jag återkommer om en vecka. Har ett par saker till som jag behöver prata med er om.

/Peo

tisdag 15 november 2022

Signerade böcker


 Hej. 

Nu har jag lite böcker till salu. 

Du ser på bilden vad som finns. Vissa utgåvor har jag rätt mycket av, andra är enstaka ex. Allt går att få signerat, eller om du önskar att jag skriver något särskilt i dem. 

"Dit antiloper kommer för att dricka", första delen i en trilogi spänningsromaner, skriven av mig och Valle Wigers. (Danskt band)

"Vara Frank", pocket. 

"Mannen utan ryggrad", danskt band. Debutromanen i första utgåvan. 

"Stockholm under ytan", texter från bloggen. Exklusivt, bara för samlarna...

"Så länge du är min syster", inbunden. 

"Kärleken passerade här en gång", pocket. 

"Bok för stjärnklara nätter", min punktroman/diktsamling. 

"Kärleken passerade här en gång", inbunden. 


Hör av dig på instagram genom att klicka HÄR

Eller mejla sthlmunderytan@gmail.com 

och berätta vad du vill ha. 


/Peo

lördag 22 december 2018

Inredningsporr.

Hittade lampan som jag letat efter så länge, gigantisk golvlampa, designad av H Fillekes under perioden 1954-59.  Med den här lampan vakande över mig så kan jag säkert skriva en bok igen. 

tisdag 11 december 2018

Anteckningar.

Det är den tiden på året när dagarna är som kortast. Du hinner nästan inte blinka, då riskerar du att missa ljuset. Regnet slår mot trottoaren, trots att vi borde ha Disneysnöflingor yrande runt våra huvuden vid det här laget. Klimatförnekarna kör på, shoppar tretton julklappar på dussinet och planerar för pensionen som bör inträffa innan hjärtinfarkten. Men fan vet. Kanske är en hjärtinfarkt att föredra framför att hela Odenplan försvinner i ett slukhål och tar oss alla med sig. Det spelar ingen roll, det är bara att fortsätta och så får vi se vad som finns bakom nästa gathörn. Jag minns när de här gatorna var en lugnare plats. Numera har stressen bosatt sig i varje andetag.

Har försökt erbjuda min arm som stöd, du får lägga huvudet där om du vill. Men sova, det får du antagligen göra senare, så mycket trygghet finns tyvärr inte här är jag rädd. Har tusen klumpar i halsen allt som oftast, på bussen, i tunnelbanan, när jag går runt vattnet om kvällen och allt är svart förutom löpspåret som ligger elektriskt upplyst, dunkelt, men ändå bättre än ingenting. Kvinnorna springer alltid med hundar där och jag förstår dem, det ska till en hel del dödsförakt för att springa ensam i buskaget och hoppas på det bästa. Det är en djävulsk upptäckt att rädslan kommer sprungen ur verkligheten, inser jag. Alltså kan jag bara ge dig begränsad trygghet, min vän.

Hon satt bredvid mig i baren igår kväll, det var en slö afton som riskerade att självdö och jag hade absolut ingenting att säga till någon, hon lutade sig åt mitt håll och sa jag har sett dig här några gånger och jag svarade ja, men det fanns ingen anledning att konversera, har svårt att förstå vad ett samtal skulle handla om. De spelade The Fall bakom bardisken och det var knappt så att högtalarna orkade med diskanten, men eftersom det bara var vi som satt där och vi räknas tydligen inte så gjorde bartendern processen kort med våra eventuella invändningar, han hade lust till rock och rock fick det bli. Jag hade en fråga på tungan: Är det bara jag som tycker att Stockholm har slutat kännas som en storstad? Istället gick jag bakom baren själv när bartendern var på övervåningen och hämtade glas och tappade upp en ny åt både henne och mig. Mer hämnd än så har jag inte i mig.